- fragment av dagen -

frukost hos syster – mathandling med ovannämnde – glömde mobilen hos ovannämnde – velande en stund men beslut att dra iväg till Lund ändå, utan mobil för första gången på jag-vet-inte-hur-länge, för att leka med P – Nova – badklädesinköp – drive-in på mackedonken, Norra Fäladen – hamburgarätning i gräset utanför Krischan – hämtning av M, därefter biltur till Dalby för bad med hopp från klippavsatser i gamla stenbrottet – Wafers i bilen – plötslig spontan roadtrip efter badet – små kringelikrokvägar i Lunds omnejder – kvällssol och bilstereo – GPS – naturreservat, sädesfält och ett plötsligt behov av att komplettera trippen med turistande till valfri kyrka – kyrkodiskussion med två glada stavgående damer – Uppåkra kyrka! Den måste man bara se – Jackriborg! Dit måste man bara åka – spökstad, liten upphittad docka och en ockult fågelskrämma/voodoodocka i naturlig storlek – luftbalonger – liten car chase på S:t Lars – fler luftbalonger – lämna M – hem från Lund – sommarbusstidtabeller – sommarljummet Malmö, porttelefoner som inte funkar och bussar som aldrig kommer – longboard – grönt te och e-mail – svartvit film på tv där allting hela tiden är jättedramatiskt och ett oavbrutet ackompanjemang av fioler för att förstärka detta – skinkmacka – nanna kudde

Åter

Det luktar konstigt i lägenhten när ingen har vistats här på en månad. Eller rättare sagt, det luktar just ingenting, som om ingen bor här.  Känner igen det sen tidigare återkomster till övergiven boplats. All lukt försvinner, och så är det bara att börja om med att boa in sig. Och då menar jag alltså inte pinka in revir, så roligt ska vi inte ha. Däremot skall göras en lätt uppfräschning. Putsas lite fönster, rättas till lite i den bångnande skohyllan, sorteras lite bland krukväxterna. Snart blir det ändring. Lugnet före stormen.

Det är skönt att vara tillbaka, men det är vedervärdigt att det inte finns nån mjölk i kylskåpet. Den mest bedrövliga starten på dagen är den när man inte har mjölk i kylskåpet. Så är det. När man öppnar kylskåpet på morgonen och där inte finns mjölk, då hörs ett sånt där LP-scratch-stopp-ljud som används i komedier för att markera att nånting plötsligt inte förlöper som huvudkaraktären hade tänkt sig. Det är sant, lyssna noga och ni skolen höra.

Kill ‘em all

Bromsar. De kan ju verkligen inte ha något som helst existensberättigande. Förutom som fågelmat då. Jag skulle lätt stå ut med fåglar i samma mängder som hos Hitchcock om de bara såg till att äta upp alla bromsar som finns. Fy fan vad jag hatar dem. Äckel.

De far omkring en och brummar högt som små enmotoriga flygplan, och de är aggressiva och förvirrade i en oerhört otrevlig kombination. Och de ger sig aldrig. Om man blir stucken medan man badar kan man enkelt prova detta genom att sänka armen - eller var nu den lille jäveln har satt sig – under vattenytan, och jomenvisst, den sitter kvar!  Om den så drunknar på kuppen så tänker den minsann mumsa i sig ett redigt köttstycke först, banne mig.

Här kommer min topp-3-lista på de vidriga asen:

3. Blindingen. Den där trekantiga lilla sorten med svarta fläckar på vingarna. Anledningen till att den bara hamnar på tredje plats är att den verkar lite dummare och klumpigare än de andra och därför väldigt sällan lyckas bita mig.

2. Gråmonken. Listig jävel med icke uppseendeväckande grå färg och smal äcklig kropp, vilket gör den svårare att upptäcka. Denna blir jag oftast biten av, och trots att den är liten och trots att jag reagerar blixtsnabbt på sticket och krossar dem skoningslöst med handflatan eller annat tillhygge så får jag likförbannat ett svullet bitområde jämnstort med ett mindre svenskt landskap. Just nu har jag Gästrikland på ena låret. Hata.

1. Hästbromsen. Uuuäh, jag äcklas och ryser av bara namnet. Uppenbarligen annpassad för att jaga större hov- och klövdjur och för att kunna perforera deras typ centimetertjocka hudar. Är c:a 11 centimeter lång och med ett vingspann på 30 centimeter. Okej, nu ljög jag, men det är fan inte långt ifrån. Randig äcklig bakkropp, provocerande lik en getings, och enormt huvud med stora ondskefulla ögon. Enorm stickdel som kan tränga igenom diamant, bävernylon och rågummisula. Brummar som en Airbus. Dör nästan aldrig på första slaget, behöver typ fem smack med flugsmällan. Denna satans hantlangare har jag nog inte blivit biten av sen jag var liten (peppar peppar)  just eftersom den är så pass stor och otäck. Jag har lärt mig precis hur den låter, och kommer det en så fäktar jag illa samtidigt som jag flyr. Blir jag biten skulle jag nog svimma av äckel och akut blodförlust. Fy fan.

Jag får pippi alltså

Vaknade väldigt abrupt av en hög duns mot fönstret intill sängen följt av högljutt flaxande och skrapande. Knappt vid medvetande flyger jag instinktivt upp ur sängen och flyr för att ta skydd borta vid dörren. Det blir tyst en kort stund och sen fortsätter flaxandet bakom gardinen. En fladdermus, tänker jag. En stor jävla blodsugande, människoätande, rabiesspäckad fladdermus. Och den är ute efter mig, förstås, för jag måste ju vara grymt smaskig att sätta tänderna i. Att den tidiga morgonsolen gassar utanför och att varje fladdermus med självbevarelsedrift förmodligen sitter hopkrupen i nån beckmörk jordhåla nånstans slår mig inte just då. Bakom gardinen fortsätter flaxet följt av återkommande försök från vad-det-nu-är att kasta sig själv genom en av de stängda glasrutorna.

Inser att jag inte kan stå där orörlig hela återstoden av morgontimmarna inlindad i mitt täcke, har alldeles för många timmar kvar som vill sovas. Smyger fram och kikar otroligt försiktigt mellan ett par av gardinerna. Där sitter en tornsvala, med vingarna utsträckta och framsidan av kroppen tryckt mot glasrutan i hopp om att kunna pressa sig igenom materialet. Flaxar och kastar sig i rutan för att återigen halka ner i samma utgångsposition. C:a 25 centimeter till vänster står en av fönsterrutorna på vid gavel.

Vi snackar tornsvalor. Fåglarna som lever hela sina liv flygande – äter, sover, trixar och gör fågelungar i luften. Så plötsligt hamnar den på ett fönsterbräde i mitt sovrum och blir totalt hjälplös.

I ett plötsligt sömndrucket infall av fågelskräck vinglar jag in och väcker T som får göra nåt åt situationen.

”Du… det har flugit in en fågel…i rummet där jag sover… genom fönstret…den sitter i mitt fönster… kan du…?”

Han får lyfta ut den, och den seglar iväg med ett skviddevitt.

Undrar vilken fågel som ska hemsöka mig i natt.

Spuuuitt och jag

Det finns en speciell fågel här i krokarna. Vi har inte lyckats identifiera sorten, men det rör sig om en storleksmässigt jämnstor med möjligtvis en domherre. Det som är så speciellt är det mycket karaktäristiska lätet som den frambringar. Den säger, högt och klart och med ett tydligt S-ljud:

”Spuuu-itt”

Ofta också i en något frågande ton, ”Spuuu-itt?”, och gärna sittande högst upp i en björktopp. Eftersom vi inte vet vad den är så kallar vi den kort och gott för Spuuuitt när vi pratar om den.

Igår gick jag och la mig vid 2-tiden. Big mistake, visar det sig, då Spuuuitt tydligen är på sitt mest alerta och kontaktsökande humör just vid denna tidpunkt. Till saken hör att mitt fönster måste stå helt öppet, annars dör jag en långsam sauna-död i sömnen. Och där utanför satt förstås – Spuuuitt.

”Spuuuitt?”, börjar han lite trevande. Jaja, spuuuitt på dig själv du, tänker jag och småler åt den lilla spillevinken och hans säregna läte.

… ”Spuuuitt?”…

 ”Spuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuitt”

Och så där fortsätter det, oavbrutet och med en något hysterisk underton. Jag lägger kuddarna på varsin sida om huvudet för att täcka öronen.

”Spuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuitt” tjatar Spuuuitt vidare med oavbruten entusiasm och oförändrat tonläge. Ljudet sipprar igenom både kudde och täcke. Vad vill han? Hävda sitt revir? Locka till sig daggmaskar? Ute efter att få sig ett nummer? Oavsett vad så pågår det länge och till synes (eller höres) utan någotsomhelst resultat. Jag har precis börjat leka med tanken på att ändå stänga fönstret och fejsa mitt sauna-öde då plötsligt en ny pipa kommer in i ljudbilden, först avlägset men snart närmare, i ett något högre pitchat tonläge och aningen tveksamt:

”Spuuuitt?” 

Sen sitter de där utanför fönstret en stund, Spuuuitt och Spuuuitt II, och pratar långa haranger med varandra. Spuuuitt, spuuuitt, spuuuitt. Man undrar liksom hur mycket semantisk innebörd det kan ligga i detta spuuuitt när det tydligen funkar i alla lägen. Det låter nästan som en liten battle i spuuuitt, så tjatiga är de. Sen är de plötsligt borta båda två. Hem till dig eller hem till mig, liksom. Och där ligger jag och känner mig allmänt trött på småfåglar.

Idag har jag nästan utan att tänka på det sagt ”spuuuitt” för mig själv flera gånger. Fan, det kanske är nåt att testa på i svängen.

Spuuuittspuuuitt?

Vad gör man

När jag inte skövlar i skogen, klipper gräs eller rensar ogräs har jag inte så mycket att sysselsätta mig med för tillfället. Värsta lantlivet. Det ryms faktiskt ganska bra på en bild:

Kuben till höger är för övrigt trasig. Eller rättare sagt isärplockad och felaktigt ihopsatt igen. Det tog dock ett bra tag innan jag insåg det. Grr. Den till vänster är superplastig och käss, skittråkig att vrida på. När jag var som allra argast tog jag i så att en orange plupp trillade av och jag fick limma dit den igen.

Och ja, det är ett Lejonkungen-örngott på min kudde. Det är såna gamla klenoder man återstiftar bekantskap med när man kommer hemhem. Men man sover rätt gott på Simba.

Party like it’s nittonhundranittiosju. Inte.

Hade lite lantlivstristess. Hittade en bunt Frida-tidningar från 1997. Shaaait, 12 år sedan, jag äger nånting som är 12 år gammalt, ålderspanik, skrik och tandagnisslan, springa runt i cirklar och vifta med armarna, aaaah – kände jag först. Åh gud vad bra, kan man läsa lite och skratta fryntligt åt fult 90-tal och fåniga grejer, tänkte jag sen. OMG, LOL, ROTFL och lite sådär liksom.

Men det gick inte ens att skratta. Jag tror faktiskt att bara själva formspråket fick mig att må lite fysiskt dåligt. Och artiklarna sen. Pojkbandspojkarna med konstiga blekta buspagefrisyrer och ”go-kart och videospel” som intressen och som ”aaaaldrig har haft nån flickvän, faktiskt” [insert bild med valpögon, tagen snett uppifrån]. Modereportagen. Medföljande megaposters på nån crazy Spice Girl (hade inte plockat ut den, kändes bra på nåt sätt). Sidan med trevliga människor som vill pennfajtas (PENNFAJTAS!) med andra trevliga människor. Hårmascara. Eller den här, i ett test om ”vilken sexuell aura tillhör du”: Fråga 1 – Hur klär du dig när du vill förföra en kille? A) Med lackbrallor, platåskor och en tight top som visar mer än den döljer. B)… *broms, skriiii* – Stopp, hallåhej, sa du platåskor? PLATÅSKOR? *gasp*

På ”innelistan” ligger ”magkedjor” på sjunde plats (visserligen halkat ner från sjätte sedan förra numret, men hey). Och så där håller det på. Vad jag trodde skulle bli en lustig återblick blev överraskande obehagligt. Kunde knappt skratta. Varför är det så? Varför känns 90-tal oftast så… ööögly? Jag var ju för fan där själv, om än i en liten och rultigare tappning. Varför kan jag inte känna lite klämkäck nostalgi, typ sådär som 40-talister gör för gamla mjölkkrukor och korviga beiga knästrumpor? Det vore väl härligt.

För nära? För ont? Jätteont.

Kaffe. Å kauga. På en tååursdau.

Det var skånska. Och det var också vad jag sitter och stoppar i mig framför datorn denna något svala afton, sommarposterad i en liten avbefolkad by vid södra Norrlands kustland. Eller rättare sagt, vad jag stoppade i mig. Jag hade det när jag slog igång burken, men när jag sliter ögonen från skärmen och slentrainmässigt höjer kaffekoppen till munnen inser jag att den är kall, tom och har sedan länge stelande kaffeslaskiga ränder på kanten. Kakan måste ha upphört att existera för typ en timme sen.

Anledningen till att jag så förlorat mig i tid och rum att jag inte ens noterat dessa fakta är att jag satte mig för att kolla igenom lite bloggar jag läser, och nånstans på något sätt länkades jag vidare in på vad som visade sig vara en så fabulöst underhållande dylik att jag nu suttit och läst den baklänges ända tillbaka till januari 2008. Och då är det ändå en flitig bloggare med täta inlägg. Mycket har jag skrattat – rått, ömt, varmt och fult. Säkert ett och annat grisskratt också. Sånt där man får när nånting liksom bara är lite för roligt, och när man själv samtidigt bara är lite för trött, så att kroppen inte orkar avvärja det där fenomenet som lätt uppstår när man mitt i ett skratt ska inhämta nytt syre och det någonstans inne i andningsmaskineriet uppstår ett litet med ack så karaktäristiskt grymtande läte.

”Ahahahahahaha - (drar in luft) NÖFF! – hahahahahahahaha)

I alla fall. Det är en som heter Neij. Ett av inläggen jag skrattade åt, kanske även nöffade till lite, var http://linneawikblad.blogspot.com/2008/04/nej.html

Jag älskar sånt. När andra gör det alltså, och skriver om det. Det fanns ganska mycket sånt över huvud taget. Och mer. Läsvärt.

Nöffnöff.

Just nu

Det regnar. Men det är åtminstone inte 90-tal.

… Eller?

To whom it may concern

Gå inte till gymmet och hypermachoträna efter att du just ätit nånting som innehåller obscena mängder vitlök. Det tränger ut genom porerna tillsammans med svetten och bildar en ljummen och väldigt påtaglig aura av vitlöksarom. Och det. Är inte. Mysigt.

Det är faktiskt så inte-mysigt att den du muskelspännarstegar förbi förlorar fokus totalt och nästan tappar latsdragshantaget och slår till sig själv på hakan.

Så, snälla?