Trött, blött och pinknödigt

Hemkommen och snart hyggligt torr efter Soundtrack of our lives spelning på Malmöfestivalen. Jag är trött och olustig. Dagens understatement är att det var rätt så dåligt väder. Det har pissat ner hela jävla kvällen, och vid den tidpunkt då man tror att ens öde är att drunkna på stående fot i centrala Malmö får man som ljuset i tunneln se en änglagestalt i glimrande skrud komma mot en med utsträckta armar…
- RRÖÄGNPONCHOS, 15 KRROUONOR!!!
(jag vet att det är dåligt fonetiskt härmat, men det är svårt att beskriva hur en del personer låter här nere)
Ängeln visar sig vara en dödlig driftig yngling i samma ålder som jag själv, skruden är en gigantisk blåtransparent påse med kapuschong och ärmhål. Han har hittat kvällens bästa nisch. Tyvärr var man ju redan genomvätad när man äntligen fick trä kreationen över sig. Denna kväll kände jag för ett par timmar en otroligt stark samhörighet med de blå avfallspåsarna man kan köpa på Willys.

B-B-B-BIG TIME!!!
Musiken bra, men man frös som en gös, och sedan sket vi i Varan-teatern bara för det förbankade vädret. Det enda positiva är att vädret skrämmer hem en hel del människor, vilket gör det snäppet lättare att förflytta sig inne i centrum mellan tusentals cyklar, hundar, människor, automobiler, swingtält och den tjocka smoggen från all världens friterade livsmedel.

Imorrn avslutas festivalen med Di Ak (The Ark) på Stortorget, och dit tänker jag ta mig om det så haglar gamla element.

Övrigt jag har hunnit med idag är att ensam promenera hem med två cyklar från centralen i morse efter att ha följt vän till tåget och sedan besökt Sopstationen med O och inhandlat ett par prylar och en ny köksstol, därefter klarat påsen med prylarna runt absolut hela innerstan för att slutligen tappa den i golvet på egna dörrmattan. Man blir så trött. Nu måste jag köpa superlimm.

Back on track

Sträckan Härnösand – Malmö med tåg tar ungefär 9 timmar. Någon gång strax norr om Hässleholm passerar man gränsen mellan avdomnat kolli med tom blick och en rastlöst och rastlös irriterad hoppande gnu. Det är ändå förvånansvärt lång tid, med tanke på att batteriet till mp3-spelaren tar slut redan i Sundsvall och boken gör en åksjuk i Södertälje.
När tåget nådde det plattare av det platta Skåne insåg jag att jag i c:a 200 km i timmen närmade mig en ny hösttermin. Det är dags att bli duktig, smart och framgångsrik. Siluetterna av vindsnurrorna mot en för ögonblicket bedövande solnedgång provocerade fram filosofiska tankegångar, vilka abrupt avbröts vid passerandet av ett koloniområde i utkanten av Eslöv, då ett välriktat äppelkart med stor kraft slungades ut från ett buskage och träffade min ruta med en duns. Är detta ett elakt tecken?

Idag har jag mojat in mig hemma hos mig själv. Öppnat gammal post, packat upp, möblerat om mina tre möbler och terapitittat på tråk-tv. Tråk-tv är matlagningsprogram, tv-shop och program där kungen och drottningen inspekterar ostindienfarare.
Dagens antiklimax var att hämta ut ett mystiskt rekommenderat brev på posten, vilket visade sig innehålla den nyckelknippa jag sölade bort i höstas. Där fanns bl a den tvättstugebokningsnyckel vars bortfall gjort mig tvungen att tvätta på samma två datum varje månad i c:a sju månaders tid. Till min stora förtjusning låg dock äntligen ett par nya nycklar till husets nya bokningstavla på dörrmattan igår, och det är så att man vill dansa på bordet i extas. Det är roligt nästan jämt.

Uppbrott

Jahapp. Dagens dramtik bestod i att tågbiljetterna INTE kom i brevlådan dagen före avresan. Spännande. Jag och SJ-flickan fick dividera en bra stund på telefon för att styra upp det, så imorrn kommer jag att resa på ett överfaxat specialtillstånd istället för vanliga biljetter. Också coolt. Såvida man inte blir avskuffad i Hudiksvall eller så.
Jag kommer inte att resa ensam. Med mig har jag min kompis ryggsäcken som väger uppskattningsvis 25 kg. Den rymmer 60 liter, men jag har fanimej 63. Jag vill emballera den med brovajer så att den inte kreverar mitt på perrongen och mina paltor rinner ut och ner på spåret och orsakar en urspårning.

Igår hade vi trevfligt på bastukvällen i alla fall. Från 80 grader till 15 ute i havet gjorde vi väl en fyra fem gånger, ända tills Sofia och jag kom på att det bodde gamla döda tanter under bryggan som simmade fram och drog en i håret. Som i The Ring ungefär. Då satte vi oss och smulade chips på Lisas loft istället.
Det blev ganska sent, ca. 03:00 kom jag i säng. Sen vaknade jag av att det dunkade i min stortå som jag lindat in i 15 meter sårtejp eftersom jag tidigare kluvit den i två delar. Här kommer ett tips: Om man håller på och lägger parkettgolv och det ligger en lös parkettskiva ovanpå det nya golvet, då ska man inte kliva på den, eftersom friktionen mellan de tu är lika med 0,0 och man då kommer att glida iväg på den lösa biten tills dess man åker in i en tröskel samtidigt som man sparkar sin lediga fot in i den vassa kortsida som den lösa parkettbiten är försedd med och blodvite uppstår. Har man dessutom före det sågat sig i sin tumme vilken sedan svullnat upp så känner man sig rätt så eländig.

Nej, nu är det tid att åka hem, vira in sig i nåt och tycka synd om sig själv.

23:07

Damm damm damm

Det är slående hur lukten som uppstår när man från ett golv drar bort en korkmatta från 50-talets början, varpå damm blandat med ett halvt sekels magasinerade hudavskrap virvlar in i näsan på en, alldeles tydligt förnimmer om lukten i en ordinär kyrka på landsbygden.

Idag har jag varit Martin Timell. Jag har målat, skruvat, hivat, rivit, sågat och spacklat. Dessutom har jag under en bortdragen golvlist gjort ett fynd bestående av en psykedelisk tapet, som i sin tur gissningsvis någon gång i början av 70-talet täckts av en djungeltapet. Är detta något för riksantikvarieämbetet eller vad det heter? Jag får en känsla av att människor i framtiden kommer att förfasas över hur vi i början på detta sekel kunde ha den gräsliga smaken att måla de K-märkta gabondörrarna och riva bort de välbevarade korkmattorna, på samma sätt som vi häpnar över hur tidigare ägare invändigt klätt detta 150-åriga hus med 32 olika sorters tapeter och golvmaterial, allt ifrån stormönstrat till luddigt (jodå), och målat utsidan rosa.

Ikväll är det krusing (crusing) i K-fors. Enligt utsago kommer då ett antal uppsnofsade bilar att cirkulera en obestämd tid längs med stadens enda "glidargata" allt under glada tillrop, kan jag tro. Skillnaden mot en vanlig vardag är att det är 17 meter långa jänkare som rullar, istället för vanliga epor och volvos med inbyggda ultravioletta spotlights undertill.
Mina vännor är nu där och roar sig i stadens vimmel, men jag satsar på bastukväll i morrn istället. Här är det fullt renoveringskaos, vi saknar ett golv, det luktar färg och varenda kvadratcentimeter täcks av ett par milimeter kompakt slipdamm.

Dagen-efter-ångest

Idag är det fredag. Igår ställde jag till mitt livs första trafikincident. Fast ställa till är kanske fel ordval, då jag såhär i efterhand för att dämpa min ågren grubblar över hur väldigt slumpartat allting verkar. Hade man stampat pelle i botten och dragit på som folk i allmänhet gör hade man hunnit förbi, och hade man lämnat stan en kvart tidigare eller seglat fram i sakta sightseeingmak hade man möjligtvis hunnit bromsa eller i bästa fall missat alltihop, men den här dagen föll det sig så att höll man lagliga 70 på just denna landsväg vid just denna tidpunkt var man i princip chanslös när rådjurskidet fjädrade upp från vänster. Trots en ordentlig smäll försvann det direkt in i skogen, och hade inte eftersöket någon framgång har jag väl invalidiserat och skickat denna varelse in i en plågsam död.

Idag är det alltså fredag. Det sitter rådjurshår på kofångaren och jag hatar det här.