Ta ingen skit

Det känns i kroppen när man kommer hem efter eftermiddagsmjölkningen, men det är också något väldigt tillfredsställande när man känner att man faktiskt åstadkommit något ordentligt. Man känner sig riktigt redig när man vallar ut den sista kossan ur ladugården ut på betet igen. Här kommer jag, och jag har just varit med och pumpat ut 750 liter mjölk.

Sen får man förstås inte särksilt med tid över för nåt annat. När man kommer hem vid ca. 9.30 har man fyra timmar då man skulle kunna göra något, men om man inte lägger sig och sover några av dessa blir man väldigt konstig i huvudet har jag märkt. Och om man inte lägger sig tidigt på kvällen blir det väldigt konstigt på morgonen kl. 4, vilket jag märkte i morse. Jag försov mig till kl. 6, vilket innebar att jag blev 1,5 timmar försenad till morgonmjölkningen. Fruktansvärt pinsamt. Kommer någon någonsin våga överlåta ansvaret på mig denna sommaren? Tänk om jag försover mig igen och kossorna spricker? Huga.

Som tur är var de förvånansvärt överseende idag, och jag kunde jobba in det genom att spola mittgångarna och mocka lite extra efter mjölkningen. Att spola mittgångarna är nog nästan det roligaste jag vet. Det är en fantastisk tillfredsställelse att gå lös med en vattenslang på betonggolv belagd med en halv decimeter dynga, skrapa och se skiten lösas upp och rinna ut i dyngrännorna. Jag föreställer mig också hur trevligt kossorna ska tycka det är när de kommer in andra gången och inte behöver trampa i sitt eget bajs. Sen ser det förstås exakt likadant ut nästa gång, vi talar ju faktiskt om varelser här som bajsar oavbrutet, dyngnet runt. När de reser sig, när de lägger sig, när de går, när de står, när de äter, när de idisslar, när de mjölkas och när de hostar. Det sistnämnda blev jag vittne till häromdagen, då en kossa drabbades av nåon slags rethosta och skickade iväg en blaffaprojektil flera meter. Till saken hör att just den dagen pågick provmjölkning, vilket innebär att samtliga kossors mjölk sorteras i små provrör med prydliga ettiketter och mått för vidare analys på labb, och det nästintill fulla batteriet med provrör stod uppställt på ett bord på förädande tryggt avstånd från allihop, trodde vi. Jag lovar att det var en decimeter från att samtliga rören fått ett skyddande lock av hostbajs över sig, vilket förstås inte varit optimalt ur statistisk synpunkt, men fruktansvärt roligt såg det ut och jag skrattade i flera minuter i ren chock över detta fantastiska fenomen.

299 och jag

Jag känner att det är dags att skriva lite om mina första trevande steg i mellanmjölkens land, så att säga. Bönderna jag jobbar hos i sommar har omkring 50 kossor varav majoriteten ska mjölkas två gånger om dagen, mellan 05 och 09 samt 14 och 18, och där kommer petit moi in i bilden. Såhär stora är mina ögon när väckaren ringer klockan 4 på morgonen       —>          .     .

Sakta men säkert lär jag jag mig behärska mjölktankar, dykarrör, trevägskranar, dyngrakor, sparkbågar, separatorer, spenkoppar, luftkranar, fodervagnar och "flocker", vilket tydligen är benämningen på klumparna som kan uppstå i mjölk från ett kasst juver, och som till varje pris bör undvikas för att inte filtret ska slamma igen.

Det är mycket nu.

Och det är även mycket ko på en ko. Närmare bestämt runt 500 kg stycket. Behöver jag säga att jag är livrädd för dem. Inte för att de är aggressiva på något sätt, men oavsett sinnestämning kan dessa kreatur skicka iväg en som en vante med en enkel oförutsägbar rörelse. För att inte tala om hur piskad jag blivit över ansiktet den senaste veckan. Kosvansar med petrifierad mocka längst ut får en jäkla schvung när de väl vevar igång.

Som sagt finns det inga ilskna kossor där, men förstås några enstaka original som utmärker sig på olika vänsters. Vi har 223 med benproblem och sviktande själkänsla, och som därav måste eskorteras personligen ut och in ur ladugården på tryggt avstånd från alla andra. Det finns 268 som är stor som en stadsjeep men fjösig som få för att mjölkas. Och 305 som in i det längsta krumbuktar sig för att sno åt sig så mycket som möjligt av de andras foderransoner i tumultet vid utgång ur ladugården. 

Och så har vi 299, eller Gun som hon egentligen heter på papperet men som ingen säger. Hon är en liten SRB, svensk rödbrokig boskap, men hon har synnerligen franska nerver. Vid första mjölkningen satsar hon med höger bakben ut åt sidan, riktigt lömskt, och sånär som träffar mig över låret där jag sitter jämte henne och knåpar med en trasslig mjölkningsapparatur. Skräckslagen flyr jag därifrån och undviker henne helt de följande dagarna, ända tills i torsdags, då jag prövade att klia henne under hakan, och vi kom riktigt bra överrens där i några minuter. Efter det fick jag till och med koppla på mjölkmaskinen på henne några gånger utan krusiduller, och jag började nästan tro att jag inillat mig hennes hysteriska lynne.  Tills idag, fast det var egentligen inte hennes fel. Självklart hamnade hon bakom fjösamajan 268 under morgonmjölkningen, och hon fick någon slags kittlingssammanbrott när jag skulle förbereda henne för mjölkning, varpå kossatanten nästan viker sig över mig och knuffar mig in i stackars 299 som i panik slår ut med högerbenet igen och denna gång prickar min högra vad alldeles under knävecket. Aj, tänker jag. Sen säger jag det också, och sen är jag tyst en stund och försöker meditera över kondensen på en mjölkledning för att avleda smärtan. Min och 299's relation är lite kylig just nu. Och jag väntar på ett snyggt blågrågrönmärke.

Under eftermiddagspasset idag passade en ko på att kalva mitt i alltihop. Värsta häftiga. Det kom liksom ut en kossa ur kossan. Fast mindre då, och helt slemmig. Hon var skitfin, och jag fick mata henne med mjölk ur en specialspann med någon slags spenatrapp på. Det var skoj. Undrar om man kan ta med henne hem i höst, ha henne under köksbordet och mata henne med digestivekex eller nåt.

Snart på väg

Drack just en kopp kaffe, och då släppte huvudvärken. Lite oroväckande. Har jag blivit koffeinist?

En vanlig tisdag idag, lite nationaldag och så där. Igår tog tydligen landet ledigt, utom jag som satt och plitade ihop min gamla uppsamlingsuppgift från genusseminariet i februari. Sen for jag till det gudsförgätna Lund för att lämna ifrån mig allt som är kvar av den här förbaskade terminen, böcker, inlämning och korrekturläst uppsats, men möttes av låsta dörrar vart jag än gick. Sen började det pissregna, och sen blev det svart. Det får bli mitt sista intryck av den staden innan jag tar tåget upp till Norrland för att fira sommar. Tur man har en snäll en som man kan buda in grejerna med i morrn.

Just nu sitter jag i min boning i ganska centrala Malmö och undrar vilka skivor som får följa med i packningen, och hur jag över huvud taget ska organisera den för att inte stupa. Om 24 timmar sitter jag på tåget till Härnösand. Om 48 timmar står jag på en bondgård någonstans och lär mig ta hand om kossor. Märkligt.

 

I bakgrunden till vänster syns en grön dalgång, strax innan det stora blå. Där befinner jag mig snart. Sweet home Allsta.

this is my face, show me yours.