I’ve been looking for freedom

David Hasselhoff blir musikal. Inte en dag för tidigt säger jag.

Läs även David Hasselhoff i rakningsolycka. Hårresande journalistik, Aftonbladet.

På liv och död i bregottfabriken

Jag har börjat vänja mig så smått vid vardagstempot i bregottfabriken: vakna, åka, mjölka, mocka, spola, åka, äta, sova, åka, mjölka, mocka, spola, åka, äta, sova. Så ser det ut fem dar i streck. Men man vänjer sig.

Det blir inte så mycket umgänge med människor, men kor är väl också människor, tänker jag och kan inte låta bli att fundera över vilka intriger som förekommer i den här besättningen. Nu har jag nästan lärt mig samtliga kossors individuella karaktärer, för det har de, tro inget annat. Min favorit heter 319 och är en riktig liten prinsessa, förstagångskalverska med en kokett liten pannlugg, mild som en babytvål, som försiktigt trippar fram över mittgångarna och noga undviker de kletigaste fläckarna så gott det går. Kan inte låta bli att klia henne bakom öronen om jag får tillfälle.

307 är också lite av en docka, fast en röd liten SRB, med långa ögonfransar och nätta ben. Hennes ”syster” 308 däremot, med vilken hon gärna delar båsplats, är nervös och misstänksam och trampar gärna med bakbenen varje gång man ska dit med mjölkmaskinen, så att man tappar greppet och vinglar till.

Sen har vi 268 som är galet kittlig om spenarna och som man får säga till på skarpen för att hon ska komma till sans, och hennes ”syster” 269 som häromveckan gav mig en irrirterad släng med svansen rätt över ögonen så jag trodde jag skulle bli blind på köpet. Det gjorde ont som.

306 har lätt ödem i spenarna efter en kalvning för några veckor sen och måste också lirkas med för att man ska få mjölka. Minst två gånger under de ca sex-sju minuterna det tar att mjölka sparkar hon obstinat av sig maskinen och tittar sen upproriskt åt ens håll för att se hur man ska reagera.

228 är en lätt ängslig kossa som alltid är sist in och sist ut, och nästan måste ledas vid ”handen” fem meter bakom alla andra för att hon ska våga sig med flocken. Sen har vi den väldigt lilla kossan 310 som verkar mobbad och alltid blir bortträngd om en större kossa bestämmer sig för att hon minsann vill ha den båsplats där 310 redan ställt sig. 

165 är en halt kossa som sinats och för närvarande står inne om dagarna, vilket inte inverkat på hennes aptit. När jag fått ut de andra efter mjölkningen och tar itu med det dryga jobbet att skyffla undan de värsta dynghögarna i ladugården börjar hon råma uppfodrande och mena på att det minsann är dags för lunch, vilken består av stora hötappar som jag får lassa in med gaffel från förrådet ute på gårdsplan.

Sen har vi de nya som just kommit in från sinbetet för att så småningom kalva och börja mjölkas. Där har vi t ex 549, äldsta tanten i gänget med nio år, och 243 som ser ut att närsomhelst föda trillingar. 242 har jag ännu inte fått grepp om, men hon verkar egensinnig och försöker gärna testa mig genom att göra kringgående manövrar och tjuvrusningar när jag ska samla in dem på lägdan.

299 har jag respekt för eftersom hon fortfarande visar nervösa tendenser vid mjölkning, men jag bröjar bli less på detta eviga duttande och smygande på tå för att inte uppröra nådens franska never.

Den gångna veckan var lätt dramatisk. På tisdagen var det babylycka. Mitt under mjölkningen vände jag mig om och fick plötsligt syn på en väldigt liten kossa som låg på golvet, och jag blev rent förvirrad innan jag insåg att det var 277 som hade kalvat. Snart vinglade den välskapta tjurkalven omkring i ladugården på stolpiga ben och orsakade en kakafoni av råmaden bland alla tanterna. Nästa morgonmjölkning spannmjölkades 277 som vanligt på råmjölk och verkade må prima, men när jag kom tillbaka vid två och hade föst in de andra tanterna slog det mig att hon, som stått inne, hade lagt sig väldigt märkligt, helt på sidan med benen rätt ut och huvudet obekvämt lutat mot betongkanten. Jag gick för att klappa henne och såg då att de vidöppna ögonen stirrade tomt ut i luften och tungan hängde ut genom en halvöppen mun. Krypande känsla. Klappade försiktigt. Ingen reaktion. Lite kall. Inte ladugårdssval, utan märkligt nerkyld. Killade henne under ögat, vilket borde orsakat en blinkning. Död, insåg jag. Kossan har lagt sig ner och dött. Det ligger 500 kilo hädangången ko vid mina fötter.

Bonden såg ingen klar orsak till detta, hon mådde ju bra i morse och hade blivit tilltittad under lunchen. Det kunde inte vara kalvförlamning, ett förlopp som tar längre tid. Möjligtvis har hon fått i sig vast, vilket är vassa föremål som hamnar i böndernas skörd och kornas mat för att det finns idioter som kastar läskburkar och annan skit från bilfönstret ut på åkrarna. Efter kalvning kan kroppen bli så försvagad att den inte klarar av en sån komplikation. Jäävla skit.

Andra saker kor kan drabbas av, har jag fått lära mig, är löpmage, vilket innebär en vridning av en mage som gör att kossan måste rullas fram och tillbaka på rygg för att räta ut den, och trummsjuka som orskas av att kon av nån anledning inte kan rapa och vommen sväller upp abnormt.

Jag är nervös nu, noterar varje hostning. 

Tog en nattpromenad ner till havet i Ramsta igår kväll. Hälsade på några nyfikna kvigor i en hage. Väldigt fina djur är det.

Helg

Begärde ledigt från gårdagens eftermiddagspass och for till Skulefestivalen med O, C, J och E. Med  var även H. Det låter visst lite mystiskt och magiskt att bara ange första bokstaven som jag gör.

 

O och H var saliga över Kjell Höglund, som är en ganska liten fabror med lustifika visor. Jag kan ge O en poäng där. DiLeva var däremot väldigt trött, rätt besviket faktiskt. Särk, vattenkanna och kosmiska mellansnack, men ingen eufori direkt.

Känner mig rastlös. Världens dag ute, eller kväll rättare, men vet inte vad jag ska göra av den.   

Så fruktansvärt trött

Har nu mjölkat kossorna i 16 dagar. och känner mig helt slutkörd. Musklerna i händerna är stela och märkliga, dygnsrytmen verkar ha kajkat ur och jag måste tyst gå igenom alla steg i mjölkledningskopplingarna och försäkra mig om att jag gjort rätt innan jag somnar på kvällen (vid ca. 20.55). Min största skräck är att skicka ut något i mjölktanken som inte hör hemma där, typ dynga, utan att veta om det. Om en sån tank går iväg till mejeriet blir bonden ersättningsskyldig för att ha förstört ca. 84 kubik mjölk, vilket inte vill säga lite, med tanke på att den är värd 2,65 litern. Jag drömmer konstiga drömmar om mjölkmaskiner som ballar ur och kaos i lagårn. Jag litar inte ett dugg på mig själv och mitt minne och måste alltid kolla rörkopplingarna minst två gånger, även om jag vet att jag flyttat dem rätt bara tre minuter tidigare. Jag väntar fortfarande på den ultimata arbetsskadan, typ en hov i pannbenet eller en kossa över bröstkorgen.

Men annars är det skoj. Jag gillar att killa kossrna under hakan.

Idag ska vi tydligen dra ihop den gamla högstadieklassen på grillträff. En 5-års re-union alltså. Undrar vad vi ska prata om.

         

Det grämer mig att juni är slut. Årets snyggaste månad, åtminstone här. Har inte ens orkat gå min gamla femkilometers promenadslinga i kvällsljus. Jag bara sover och sover.