- ”I ain’t no used-to-be-boy!” – ”…You’re on your way, man.”

Bloggandet faller i glömska. Eller blogg och blogg, vete fan om man ska kalla det så. Andra människor bloggar, vissa väldigt fängslande och med en brinnande iver. Jag skriver ner nåt då och då, utan vare sig eftertanke, empirisk underbyggnad eller analys, tror jag. Och så blir det som det blir.

Men jag är glad att jag gjort det, även om det ibland känts fånigt för stunden. Har bläddrat lite i arkivet och nostalgiserat (vad fan heter det då), kommit ihåg känslor och händelser som sitter mellan raderna, aldrig särskilt uttryckligen. Det är jag alldeles för introvert för.

Är ingen bloggläsare egentligen, men ibland snubblar man över något man gillar och läser järnet om så bara för en dag. Idag hittade jag en sån. En anonym blogg av en person som därför verkade känna sig totalt ohämmad att skriva sitt heart out på sitt valda ämne, vilket för övrigt verkade ta upp ungefär 90 procent av dennes dagliga tankeverksamhet.

Jag blev lite avundsjuk. Jag har inget stort Tema att avhandla, men kanske skulle det vara fruktansvärt frigörande att bara formulera det random dravel som försiggår i ens huvud då och då men som man bara inte vill kännas vid egentligen. Spy galla, rannsaka, hylla, förfäras, bekänna, the lot.

 Men det gör jag inte. Jag nöjer mig. For now.