”I reckon it’s again my turn to win some or learn some”

Ah. Rackarns, vilken helg.
Var det inte fler timmar på dygnet än så?
Dåligt tänk där.
Ajsing bajsing.
Fast kul var det.

Nu är jag förkyld.
Det kan jag gott ha.
Usch och fy på mig.

 

 

Goddammit!

För 15 år sedan, 1993
Var jag en totalt vettskrämd sjuochetthalvt-åring som förmodligen gick och drog fötterna efter mig i rastgårdsgruset på den lilla landsortsskolan på en liten ångermanländsk kustort. Vettskrämd var jag i största allmänhet och för väldigt många saker: äldre skolbarn; hårda fotbollsskott; stränga fröknar; mörker; galna skoltaxichaufförer; toalettlås som ev. kunde gå i baklås; toaletter i största allmänhet; badhus, och att doppa huvudet under vatten; eld; att ringa i telefon; spöken och elaka tomtar; redskapsgymnastik; getingar; att trilla ner i en brunn; att isen på sjön skulle brista när man åkte skridskor; att kräkas; att bryta armar och ben; ”Ika i rutan” (bara lite); ormar; mardrömmar och säkert en hel drös andra saker.

För 10 år sedan, 1998
Gick jag sista vårterminen på mellanstadiet, lyssnade på Backstreet Boys och pendlade mellan mina vid det laget separerade föräldrar. I skolan hade vår klass nån slags extrasatsning på engelska och satte upp musikalen West Side Story på originalspråk. Hela vintern och våren övade vi stenhårt på våra sång- och dansnummer, repade repliker och annat teatrigt. Premiären skedde nån gång alldeles i slutet på terminen vill jag minnas. Kulturskolan hade gjort om gympasalen till en riktig teater med kulisser, dansmatta, ”balkong”, strålkastare, PA-anläggning, publikläktare och hela baletten. Ute i musiksalen hade vi provisoriskt backstageområde med smink, garderob och allmän förberedelse. Alla fnissade våldsamt när killarna fick ha teatersmink och kajal som alla andra, och vi fick mikrofonmyggor på kinderna i värsta popstilen. Nästan alla hade roller med motsvarigheter i originalet, fast jag var mer en random girl i Sharks-gänget. L spelade pojkflickan Anybody i Jets-gänget och blev purken på mig när jag lyckades få till att ha samma slags kläder som henne – jazzbyxor, t-shirt och nätlinne, vad som helst för att slippa klänning som de andra tjejerna fick ha. Föreställningarna gick i alla fall skitbra, och det var hur kul som helst vill jag minnas.

För fem år sedan, 2003
Skulle jag inom ett par månader avsluta mitt andra år på det samhällsvetenskapliga programmet med samhällelig inriktning på Ådalsskolan i Kramfors. Jag var vegetarian, hade grön militärjacka från överskottsbolaget och palestinasjal från Blue Fox. Jag var involverad i festivalen Ung kultur möts, den politiskt och religiöst obundna demokrati- och engagemang-främjande föreningen Y-front samt eventuellt också en nystartad kulturförening på skoltid. Mina favoritämnen var religion & filosofi; historia och samhällskunskap. Jag surfade fortfarande delvis på det totala extasrus som infann sig året innan, då man gick från en något apatisk högstadietillvaro till en helt ny värld i gymnasiet, men samtidigt hade jag nog börjat inse att jag kanske ändå inte skulle komma att devotera resten av mitt liv åt att gå i demonstrationståg, trycka provokativa pins, experminetera med veganska julbordsrätter och diskutera Ordfront-artiklar vid lunchbordet i syfte att rädda världen från undergång.

På kvällen och natten efter den vårterminens skolavslutning lyckas jag på något sätt dra på mig en första regelrätt fylla under det allmänna festvimlet på Kramfors gator och torg (läs: torget). Omständigheterna har jag inga exakta minnen av längre, men förmodligen ingick en stunds filosoferande uppe på knarkarberget bakom Hemköp, starköl och cider från kamrater, eventuellt en kvarts pizza på en bänk på gågatan och allmänt dräggande och flabbande i folkvimlet. Jag vet inte hur jag kom hem, och jag vet inte hur pass full jag egentligen var, men jag vet att dagen efter skulle jag sätta mig på ett tåg ner till Malmö för att sommarjobba. Och jag var bakfull för första gången i mitt liv.

För ett år sedan, 2007
Satt jag kanske nere i Västra hamnen eller vid Stapelbäddsparken och lapade sol tillsammans med mina dåvarande kursare i projektledning på Malmö högskola. Förmodligen skrev vi på någon av våra 1000 hemtentor och läste vår danska kurslitteratur som ingen begrep. I alla fall inte jag.

Efter snart en termin på MAH hade jag börjat snegla mot Lund igen, trots att jag var sjukt less på allt som hade med stan att göra efter färdigställandet av C-uppsatsen i media och kommunikation som vi hade jobbat med halva hösten och vintern. Jag bläddrade igenom lundakatalogen och insåg att engelska skulle bli mitt nya tillfälliga mission i livet, även om själva nätansökan inte lämnades in förrän nån gång vid
23-tiden på sista anmälningsdagen (som med alla tidigare kurser). För att nyorientera mig i ämnet Lund och underhålla min nya förlåtande inställning till stan sökte jag efter lundabloggar på nätet. Thanks to my förkärlek för svengelska meningsbyggnader nappade jag på denna, en till synes underfundig och småkaxig tjej som läste något för mig obegripligt i Lund, verkade ha vettig musiksmak och en fabless för high tech-prylar och att rumbla runt i Lunds nationsliv. *bookmark*

Det började dra ihop sig till Valborg, och för första gången skulle jag spendera dagen i Stadsparken i Lund, vilket var spännande bara det. Jag gick en kvällskurs i teckning på MAH som jag aldrig lyckades avsluta utan hoppade av vid ungefär den här tiden, eftersom jag hade alldeles för dålig självdisciplin och tidsplanering. Sommarjobbandet var ännu oklart, så när bonden från hemmavid hörde av sig på självaste Valborg tackade jag ja till en andra sommar som lantbruksarbetare.

För tre månader sedan, 24 februari 2008
Var det söndag, och kvällen innan hade jag varit på inflyttningskalas hos K och F, så förmodligen låg jag hemma på sofflocket (det symboliska, jag äger ingen soffa med lock) och drog mig i regelrätt söndagsanda. De enda spår av den här dagen i mitt liv som jag kan uppbåda är en MSN-logg från ett chatt med P. Av denna går dock endast att utläsa att jag tydligen gick en promenad nån gång vid halv ett-tiden på dagen, samt att jag framåt eftermiddagen bakade ihop en ugnspannakaka av det skafferiet hade att erbjuda dagen innan nästa CSN-utbetalning skulle till att komma. Något annat vet jag inte om den 24 februari år 2008, vilket känns lite melankoliskt när jag tänker närmare på saken. Så nu ska jag sluta upp med det.

Igår, 23 april 2008
Var tydligen dagen då man traditionsenligt firar Shakespeares födelsedag. Som bonusfakta kan nämnas att det lär finnas ett ockult samband mellan årtalet för franska revolutionen och riktnumret på Shakespeares födelseort. Brrrr.

Lämnade in the final draft av uppsatsen på written proficiency-kursen på engelskan. Den handlade om character motivation i Hemingways The Sun Also Rises. Jag är ganska trött på den nu.
Eftersom jag skrev klart sista slutklämmen hemma över morgonkaffet samma dag blev jag försenad och missade morgonförläsningen i grammatik, vilket förstås ytterligare spär på ångesten över terminens kommande överjordiska slutspurt. Som tur var skulle vi käka lunch på Krischan, hamburgare och pommes, så jag var i alla fall lite glad ändå. Sen satt vi i sofforna där och ”gjorde våra grammatikövningar”, fast egentligen pratade vi frukostentreprenörskap foppatofflor och dålig smak.

Efter ett eftermiddagspass i grammatik drog vi åter till Krischan och smetade ut oss i gräset för att sola ”en stund” med några andra. Fast sen blev ”stunden” till grillplaner, ett besök på ICA Tuna och kyckling med grönsakscouscous uppe på 3Norr. Dei va nais!
Vid 21.30-snåret kastade jag mig på bussen hem till Malmö och hade då till råga på allt fått tillökt i form av en liten späd apelsinplanta som bor i mitt köksfönster nu.

Idag, 24 april 2008
Klev jag upp 06.10 och promenerade min stora stadsrunda med Morgonpasset i hörlurarna som sig bör. Sen drack jag min färskpressade apelsinjuice och åt min havregrynsgröt innan jag något försenad hastade iväg till språkdatalabbet på SOL i Lund där vi hade dagens föreläsning i linguistic methods-ish. Vi gick igenom the British National Corpus och andra databaser som man kan använda till lingvistisk forskning. Jag förstod inte riktigt hur man skulle göra och hade dessutom tydligen fail:at på datasalskontot, så det gick väl sisådär. Men jaja.

Eftermiddagen spenderade jag med P. Vi ägnade oss stenhårt åt att inte ägna oss åt att läsa lingvistiska forskningsartiklar. Detta gjorde vi genom att gå på H&M, äta gårdagens leftover-godis, gå på Stadium, äta take-away-sushi på gräset vid domkyrkan, bege oss till Nova Lund och gå bonanza på surfshorts och bikiniöverdelar samt båda inse att cykelskateboard-hjälm är det nya svart. Dock får min Tony Hawk-hjälm med näbbdödskalletryck hänga kvar på hyllan tills jag blivit miljonär tror jag. Lite gråt där.

Efter detta hastade jag iväg hemåt för att hinna till karateträningen. På Coop Nära studsade mitt VISA-kort när jag skulle betala en påse naturgodis och en lättmjölk. Svett! Lämnade tillbaka mjölken. Kortköpet godkändes. PUST!
Jag är fattig, mannen.

När jag ska låsa upp ytterdörren ringer en kille från Komet och undrar om jag vill hoppa in som reserv på ett endagsjobb i morgon. Jag tackar glatt ja och stryker ännu en potentiell dag i almanackan för att jobba med lingvistiken. Lite fail där, men ändå.

I morgon, 25 april 2008
Kommer jag med anledning av Komet-samtalet att ikläda mig själv en gigantisk ryggreklamtavla och tillsammans med några för mig ännu okända människor vandra runt i city mellan 12.45 och 17.45. Detta är ju principiellt helt galet, men det ska bli kul.

Kvällen spenderar jag på Krischan och tackfesten för jobbinsatsen på Brooklyn för två veckor sen. Eftersom vi har tenta på lördag eftermiddag planerar jag en ganska modest framtoning rent alkoholmässigt.

Om ett år, 2009
Har klockan just slagit över från  den 24 april till den 25 april som det just gjorde på min klocka, vilket för övrigt tidsmässigt falsifierar de senaste inläggen ovan nåt alldeles gräsligt. Därför väljer jag att ignorera detta faktum.

Så. Tack till P som gav mig en spark i bloggröven och en najs dag idag (se ovan).