… but it’s a part time job, and the afternoons are free

Hej och hå, vad det går. Sitter inne och tragglar med den engelska grammatiken, vilket går till ungefär som så, att jag läser två paragrafer, löser en uppgift, tittar ut på solskenet och sen ner på mitt söndertummade föreläsningskompendium, suckar. Reser mig, sträcker på mig, brygger kaffe, kollar mailen, slår på radion, vattnar blommorna, slår av radion, sätter mig, suckar. Och sådär håller det på hela dagen.

Till slut fick jag spader, så jag longboardade till Willys under förevändningen att jag behövde nåt att äta. Köpte en färsk kyckling. I kassakön bredvid mig såg jag en dråplig syn. Uppe på rullbandet: först två giganto-megapack med blöjor, sen två jätteflak med Red Bull och sen ett par storpack med baby-tvättservetter. Bredvid rullbandet, redo att betala: ett stycke förmodad pappa med antydan till sömnighet.

Det såg skojigt ut. Och så kändes mitt grammatiktragglande plötsligt rätt soft.

Lead me, guide me

Nån form av ytterkosmisk högre makt måste ha sänt det här skitvädret till Malmö. Det är ett tecken till mig. Det betyder: sätt dig på den förbaskade stolen, slå upp Engelsk universitetsgrammatik och lär dig rubb and stubb inför tentan på onsdag, you bloody moron! 

Alright…

No more charades, my heart’s been displayed

Åh gud. Det är tentatid. Därför sitter jag naturligtvis på YouTube och kollar gamla hädangångna pojkband. Därför handlar dagens inlägg om Aaron Carter. Minns ni Aaron Carter? Amendeäklartnigöhju!

Han lillebrodern till Nick i BSB, som såg exakt likadan ut som Nick fast i skala 1:100 typ. Han var yttepyttemyttelytteliten och hade alltid alldeles för stora kläder för att liksom förstärka detta faktum. Och så smilade han jättebusigt och flörtade in sig hos de mycket äldre tonårsbrudsen sådär sjuukt medietränat, fast han nog knappt hunnit lära sig stava till child exploiting business.

”Carter began his performing career at the age of seven, as the lead singer of a local band, Dead End. He left the band after two years because they were leaning towards alternative music and he wanted to do pop.”

They were leaning towards alternative music? And he wanted to do pop? Amehguuuud, är det inte typ det sötaste för denna veckan?

Nu tittar vi på videon till Aarons cover från -97 på Jets-låten Crush on you från -86. Precis som låten så skildrar den problematiken med ryktesspridning och brustna förtroenden vänner emellan, hur tufft och prekärt det kan kännas när det kommer ut att man har en crush på nån och svårigheten med att alltid vara yttepytteliten när alla andra är jättestora. Aaron är här lillpojken som är helt nere i en jänta som bara gillar ”muscle men”, men som tur är har Aaron ett äss i rockärmen – sin storebror som är med i ett fett känt pojkband och som ger Aaron värdefulla tips och boostar hans självförtroende. Sen ställer Aaron upp i en talent show och rockar röven av alla andra i sina snickarbyxor och alla girlsen faller pladask. Sen på slutet så ba’ kommer muskelälskartjejen fram och vill gosa upp Aaron, men då har han redan blivit så poppis att han hittat en ny brud och ba’ rådissar muskeltjejen. Sensmoral, ka-tjing. Och genomgående är allting sådär mys-amerikanskt och käckt, och gräsmattorna är perfekta och alla coola pojkar spelar football i parken hela dagarna. Jag känner att jag måste beskriva storyline:en såhär utförligt innan, så att ingen riskerar gå miste om budskapet. Alltihopa är sjukt gripande. Starka känslor förkommer, lättrörda personer avråds från tittning. Here goes. 

How Great Thou Art

Okay. Jag känner att jag måste balansera upp det senaste inlägget på något sätt, även om det som sagt har gått en lång tid, mycket vatten har runnit under broarna, gräset har blivit grönare på andra sidan och allt vad man nu säger. Jag har blivit stor och passerat skämmighetsstadiet för länge sedan. I embrace it, goddammit!

Men. Jag var ingen pojkbandsflicka. Ingen Flickbandsflicka heller för den delen. Backstreet Boys utgjorde undantaget som bekräftade regeln. Det var också en fling som gick över på bara ett par år, om jag inte minns helt galet.

Nej. Ska man göra mitt unga musikjag rättvisa, då kan det inte nog understrykas att den första cd-skivan jag fick i min ägo, typ i 9-årsålderm, det var denna:

I begynnelsen var Elvis, och knappast nån annan musik whatsoever. Och det är jag sjukt stolt över.

Sen kan ju alla andra gå runt och smygrodna bäst de vill för vilka pinsamma saker de nu stoppade i öronen som kids. I certainly will NOT. Hahahaaaaaa på er, säger jag bara. Elvis hänger för övrigt fortfarande med. Om jag skaffar mig en tatuering nån gång, då hoppas jag att den blir som Elvis – tål att visas upp år efter år efter år efter år, utan att bli skämmig.

I want your lovin’, baby, and I want it right NOW

Jag var på korridorsfest i helgen. Det var en rolig fest. 80 % av tiden spenderade jag på dansgolvet i köket. Där dansade vi till allmänt tokig 90-talsmusik och utförde tillhörande tokiga mellanstadiedisco-moves tills vi nästan grät av skrattkonvulsioner. Ja, jag grät i alla fall nästan.
Det var Culture Beat, Offspring, Scatman John, Sin with Sebastian och andra sjukt 90-taliga grejer i en salig blandning, non-stop.
Men. Såhär i efterhand och med nykter blick på det hela känner jag ändå att en högst väsentlig del av 90-talets populärmusikutbud  (kanske rentav det fundament och den grundval varuppå det hela vilade) utelämnades i lördags.

Jag talar naturligtvis om Backstreet Boys.

Oh yes. Vem kan glömma? Inte min barndomskomrat Toby i alla fall, även om han kanske bitvis går lite väl hårt åt dessa fagra gossar. Det har i vilket fall som helst nu gått så pass lång tid att alla vi första generationens bsb-lovers har vuxit upp, hunnit distansera oss och nu kan skrocka hjärtligt och slå oss på knäskålarna åt det hela. Ja, jag vet att BSB crazy nog fortfarande lever och verkar, men aficionado som jag är gillar jag bara material som är B.M (before Millennium). Allt efter det albumet känns bara jättekonstigt. Nick Carter blev tjock, A.J. knarkade ner sig och tråk-Kevin hoppade till och med av till slut. Nej, tacka vet jag the real shit. Vi snackar -96, vi snackar jättestora snickarbyxor och jackor i formel 1-rally-material, vi snackar back to the feckin’ roots.  Checka move:sen, det outrageous discokonceptet och inte minst den blinkande rapparen som svävar in från ingenstans och kör det asballa solot.

Är det en tillfällighet att detta var typ det tuffaste jag visste när jag var 11 år? I do not think so! Men shit, man rodnar lite av det nu…

Weird däremot att jag i skrivandets stund är äldre än de flesta av dem är i videon. CRAZY SHIT.  

Så balla de var. Och så nu ba, ”hej, vi har blivit fåniga gamla gubbar i beiga kläder” typ.
Ja, inte A.J. då. Men han är ju som han är.

PS. Nick Carter är ö.h.t. totally overrated. Alla med lite insikt och känsla för stil vet att det var Brian, han med helröd formel-1-jacka, som var hottast. Basta. DS.

Look What the Cat Dragged in

Ibland. När tillvaron bråkar. När saker känns motsträviga, och man har en sån där dipp och är sjukt less på sig själv och så där i största allmänhet.

Då.

Då brukar jag tänka, att jag kom åtminstone inte till denna jord i form av en naked mole rat.

Upp till 20 år gamla kan de tydligen bli.

Tänk att gå runt i 20 år och se ut som en snopp med tänder!

No offence, pojkar, men… nä.