Technologic

Hallå, idag hade jag förresten ett grymt skönt jobb. Jobbar genom ett bemanningsföretag för studenter just nu, och egentligen är det meningen att jag ska vara pakethanterare på Posten, men idag fick jag hoppa in som lagerplockare på ett företag som säljer teknikprylar. Det var perfekt! Man skulle gå i små hyllgångar och plocka ihop leveranser i små lådor, etikettera och stämma av mot leveranslistor och märka lådorna med rätt stad. Systematik, pyssel, inte alltför komplicerat, möjlighet att lyssna på radio och synliga resultat av ens arbete = I like it, yes I do. 

Och bonusen då: kolla på en massa tech-prylar, vissa som jag inte ens visste att de fanns – eller att man kunde behöva. Downside dock, nu inbillar jag mig att jag vill ha en massa prylar som jag förmodligen ändå aldrig skulle begripa mig på. Förutom då tangentbordet som var helt i aluminium. Det var fint. Och det skulle jag nog klara av. Det kan jag köpa för min första lön. Kanske.

Where the action is

Kom precis från dagens jobb, klev av bussen som vanligt vid Nobeltorget och lommade hemåt. Hemma slår jag på pastavatten samt dator och kollar nyheterna på Sydsvenskan, och de ba ”kvinna påkörd vid korsningen nobelvägen/amiralsgatan [aka Nobeltorget] alldeles nyss, typ” och jag ba ”öhh, öhh, öhh” (imitation av den tjockaste av mössen i Askungen).

Och sen slår det mig att jag kanske eventuellt  i ögonvrån noterat nåt slags pådrag med sirener när jag stod och filosoferade vid övergångsstället, typ 5 meter från platsen.

- Hello, my name is NN and I’m absent-minded. To contact me, please kick me very very hard in the butt or play the trumpet loudly close to my ear.

Note: Olyckan tycks ha varit relativt lindrig.

Wrong way

Alltså. Kvällstidningar har ju den där sköna förmågan att vrida och förvränga allting lite, lite så att det låter hemskare, tuffare, galnare, snuskigare, etc, än vad det är, oavsett om det nu över huvud taget ens var hemskt, tufft, galet eller snuskigt från första början. You know the deal.

På Aftonbladets nätupplaga finns idag en notis med följande rubrik ”Halshuggen av Batman-banan ♦ Berg- och dalbanan i nöjesparken Six Flags har skördat ännu ett offer”. En 17-åring omkommen. Ja. Det är hemskt och rysligt och fruktansvärt och allting, no doubt about that. Under notisen har vi den obligatoriska tyck-till-funktionen där man med anledning av detta då får rösta på hur läskigt man tycker att det är att åka berg-och dalbana. ”Jätteläskigt såklart, HALLÅ, doh, man kan ju bli HALSHUGGEN” tänker man då kanske, speciellt om man är som jag, som trots att jag försöker frammana bilden av mig själv som tuff och robust innerst inne upplever en liten dödsångestattack varje gång jag sitter i en skramlande åkattraktion.

Skönt, nu har man i alla fall fog för sin upplevelse av att nöjesparksmaskiner, liksom tåg, är läskiga och onda. Halshugger folk och har sig. Aftonbladet understryker ju också att det rör sig om en Batman-berg-och dalbana, liksom så att vi vet att just den sorten ska vi passa oss extra noga för, för den har skördat ännu ett offer.

Men. I rimlighetens namn. Känner jag ändå. Att det är inte riktigt berg- och dalbanan som är ond eller farlig att åka i detta fallet, vilket vanligt Aftonbladet-språk lätt först får en att tro. Istället för att jaga upp typ Sveriges alla inom kort semestrande barnfamiljer ännu ett knyck, kan vi inte bara i lugn och ro enas om att det var tragiskt men också att det har funnits ganska många bättre idéer här i världen än just den att klättra över stängslet in på ett berg-och dalbanespår under en pågående åkning för att hämta sin tappade keps. 

Liksom… jo, de är farliga…. Om man ställer sig rakt framför dem när de kör.

Nä. I pledge not guilty, your honor.

Check it

Fräschade upp länklistan en aning. Har lagt in de bloggar jag för tillfället följer mer eller mindre regelbundet. Vissa bekanta goingar, vissa totala främlingar som jag bara kastat mig över för att de har skön stil.

Oj. Är det vett och netikett så förresten? Att länka till folk utan att be om lov? Hur gör man? Jag vet ingenting om sånt här. Och jag avskyr att göra folk upprörda. Usch och fy. Huga. Hjälp. 

Aja. I’m living on the edge idag.

Got 2 Let U

Fan. Jag ändrade temat igen. Känner man mig vet man att jag har sjukt svårt att bestämma mig om jag ställs inför olika alternativ. Men nu får det fan sitta ett tag. Denna heter PressRow och känns lätt utståelig. Vitt är bra. Satt en stund och fingrade på ett par svarta/mörkgrå med ljus text och orange detaljer, men så tog jag mig i kragen. Vitt känns vuxet och ordentligt och jättebra. Och inga krusiduller och pruttilutter, utan plain and simple. Och fortfarande inga blå kanter runt bilderna. Skönt för själen.

Vilken tur, förresten, att jag beskriver hela temat här, så att det verkligen inte går någon förbi hur det ser. ut.

För övrigt sitter jag här och gläds över hur bra jag faktiskt tycker att The Knifes album Deep Cuts är. Jag brukar komma ihåg detta faktum med jämna mellanrum, dock med ganska långa intervaller, och nu har det inträffat igen. Winamp går varm.

Jag skulle också vilja se ut sådär. Typ jämt.

Newbie

Ny stil. Denna färdig-layout heter Sapphire och beskrivs som ”a two-column blueish theme with that professional ‘Apple’ feel”. Jag har ingen aning om vad that professional ”Apple” feel innebär. Jag vet bara att de störiga blåa kanterna runt bilder inte ingår däri. Och så var jag nöjd.

Lite händelselöst inlägg det här. För att piffa upp det hela kan jag ju berätta att jag höll på att jogga rakt in i en brinnande bil idag. Den stod alldeles ensam mitt i vägen på min motionsrunda runt en stor kyrkogård och brann utav bara fan. Och det var liksom ingen annan där, bara jag. Kändes lite som dolda kameran.

Det såg ut ungefär såhär:

Och jag såg ut ungefär såhär:

Fast sen kom en tjej på cykel och ringde brandkåren. Hon såg ut ungefär såhär:

Nej, okej, det gjorde hon väl kanske inte. Men i alla fall så kom det en brandbil och släckte. Eller, alltså det var ju inte brandbilen som släckte. Utan brandgubbarna. Nä, nu behöver jag sussilussa känner jag.

Tell me this night is over

Jag blir tokig. Jag kan inte sova ordentligt längre. Har aldrig haft något som helst problem med det tidigare. Numera ligger jag klarvaken till från läggdags vid midnatt fram till typ 02.30, sen nån slags dvala och sen klarvaken igen vid typ 05.10. Jag är aptrött, men det går bara inte att somna om för hela kroppen är helt knepigt rastlös. Och vid den tiden på dygnet är man verkligen ensamast i världen. Det går inte ens att slå på radion, för Morgonpasset börjar inte förrän efter Ekot vid 06. Fatta, jag är vaken f ö r e   r e g u l j ä r   r a d i o s ä n d n i n g. 

Så jävla ufo. Men nu är klockan över tio, så nu känner jag mig i synk med omvärlden igen. Ska kila till Coop och handla dasspapper + mjölk. Kom hem från morgonpromenaden och skulle koka gröt och allting och så ba, nähä, mjölken är slut… Depp. Finns fan inget som gör mig mer opepp på morgonen. Hata tomma mjölkpaket.

Annars blir det nog en finfin dag känner jag.

Balance

Jag gillar att inmundiga iskall O’boy och banan ungefär lika mycket som jag avskyr den där skrikiga blåa kanten som tvunget ska vara med runt alla bilder i den här standardiserade blogg-layouten. 

It cracks me up

Nu ska jag bjuda på mig själv en bit genom ett smakprov på vad jag verkligen kan skratta loss åt. Måhända har jag en något knepig och avsides humor då och då, och måhända faller jag nu inom nån standardanalysram för allmänt psycho-arsel, men jag kan verkligen, verkligen VERKLIGEN förstå hur ajs finner enorm komik i denna naturupplevelse. 

Tro mig, jag ställer mig generellt inte oberörd inför djurs plågor och vedermödor utan är på det hela taget mycket lättrörd. Principiellt är ju det här ett mycket, mycket tragiskt tillbud, r.i.p. John Doe Hare och allt det där.

Men jag kan bara inte sluta skratta åt min inre bild av fotspåren och det där jävla hålet. Kanske var det värsta sprättiga haren också, som ba ”wöö-ö-wöö-öwh, kolla på mig, fan vad snygg jag är idag, haha, [skuttskuttskutt] tjallalalaaaaa… ”     * PLUPP! *

Ahahahaha. Jag dör.

Teenagers with attitude

Jag kom på en sak till jag är rädd för. Eller inte rädd för. Tycker illa om, ogillar, det låter mindre mesigt. Jag tycker illa om åska. Ikväll åskade det som sören här i Malmö, och jag kände mig till slut tvungen att flytta mig från tv-soffan vid fönstret till en säkrare plats, a.k.a längre bort från fönstret och ovädret. Det kändes lite bättre då.

Men i alla fall, det är vid såna tillfällen man önskar att man var lika stentuff som sin barndoms action-hjältar. Efter min Turtles-period kom Power Rangers. Ni vet de där amerikanska high school-ungarna som blev utvalda att rädda världen från den onda Rita Repulsa. De hade glansiga metallic-dräkter, slogs i ninjastil och kunde förvandla sig till varsin aphäftig stor dinosaurie-robot som i sin tur kunde kopplas ihop till en enda gigantisk megamördarrobat. Apballt. Dessvärre hade det vid det här laget bara hunnit bli tidigt 90-tal, så ganska snart blossade en het debatt upp om seriens våldsamma karaktär och serien stoppades sedemera i svensk tv och så var det slut på det roliga. Jag har förstått att konceptet har utvecklats sedan dess, men detta var originalet som vi studsade exalterat till framför tv:n på eftermiddagarna: 

Vilket theme. Lägg märke till den gröna rangern i slutet. Han var inte med från början, utan plötsligt en dag var han bara inklippt i introt! Egentligen var han ond, förtrollad av Rita Repulsa för att förgöra Power Rangers, men sen bröts förtrollningen och han gick över till den goda sidan. Han hade förstås också sitt eget robotalias, en stor grön drakrobot. Till en födelsedag lyckades jag på nåt sätt tjata till mig The Green Ranger, the package deal s.a.s. Såhär grymma var de leksakerna:

”When Tommy Oliver came to Angel Grove, Rita Repulsa saw an opportunity do destroy the Power Rangers, turned him into the Evil Green Ranger and gave him the mighty Green Dragonzord. Once the spell broken, Tommy joined the Power Rangers and added his Dragonzord to their armada.”

Tommy och Dragonzord försvann tyvärr likt en hel del annat i nån flytt, vilket känns himla trist. Nånstans inne i mig bor en sån där nördpojkstereotyp som brukar figurera i amerikanska komedier, en sån där blek en som exempelvis samlar på obskyra leksaksfigurer i oöppnade originalförpackningar. Han gör sig inte påmind särskilt ofta. Faktiskt skulle jag vilja säga att jag egentligen är totalt onördig. Förutom när det gäller just barndomsnostalgia + merchandise. Oh, där kan jag verkligen nörda loss.