Somebody stop me

Min vän P kallar sig för tillfället young-go-getter. Det låter coolt. Jag vill också vara en young-go-getter. Men det är jag inte.

Jag är en young-I-won’t-be-able-to-say-you-no-if-you-just-tell-me-even-the-slightest-little-nice-word-Oh-my-god-I-am-so-easily-convinced-it-can’t-be-good.

Typ nåt sånt är jag. Seriöst, jag kan inte säga n..ps. Va fan. Ne..shshfch. Nnnnnnnne..fhur!! Nnnee..zutzutzut!! Nnneeeeeeeeeeee…jlika!

Okej. Nog med Jim Carrey-skämt från Liar Liar, men ni catchar min drift, nej?

Jag är ett mähä, och jag hatar att säga NEJ.

Oh it’s on

Jag har blivit utmanad av P. På en lista. Saken är den att jag faktiskt typ precis var i färd att knycka en lista som jag hittade på en annan blogg jag läste, så jag gör helt enkelt två flugor på smällen och låter denna bli mitt genmäle till P istället. Tycker mig känna igen den från DN:s PåStan-bilaga. Har för mig att den heter typ Hej konsument också. Därav starkt fokus på konsumtionsartiklar.

Bästa promenad: Nobeltorget-Heleneholm-Pildammsparken-Stadsteatern-Malmö muséer-city-Folkets park-Nobeltorget. Tidigt på morgonen. Och efter det en brakfrukost. Länge sedan, dessvärre.
Favoritgata: Din gata.
Senaste Stockholmsupptäckt: Minns jag inte, har inte varit i Stockholm på över fyra år.
Favoritdrink: Den där syrliga på Debaser.
Äter lyxmiddag på: tok för sällan. Men hemma hos syster är ju maten alltid superduper förstås.
Bästa mikromaten: Havregrynsgröt.
Bästa kaffet: är nymalet och finns inte i hyllan på Konsum.
Bästa konsertlokalen: Sånt vet jag inget om. Jag är glad så länge man kan röra sig fritt och ingen spiller öl på en.
Här bjuder jag mamma på middag: På det finaste stället som fanns, om jag kunde. Fast förmodligen skulle det bli hemma i trädgården om jag känner henne rätt.
Senaste teaterföreställning: Var för typ tre år sedan. Det var avgångseleverna på teaterhögskolan i Malmö som spelade. Jag minns inget av det, förutom att det var med en massa garderober på scen, och att jag inte begrep så mycket.
Favoritlyxartikel: Bra kaffe. Nytt bäddset. En taxifärd. Gravad lax. Och jättemycket mer.
Läser just nu: Ingen bok alls nu, faktiskt. Orka.
Läser helst: Skulle vilja läsa en till bok som Jpod. Försökte med Microserfs men orkade inte slutföra.
Favoritråvara:  Avokado. Och kött.
Favoritmärke: Är totalt ohipp. Kan typ inga märken.
Favoritskor: Gympadojjor.
Dricksprocent: Ehrm…
Modeförebild: Charlie Sheen i Three and a half men - bowlingskjorta, shorts och loafers. Närå, skoja. Bart Simpson kanske?
Motionerar: Gärna. Kommer dock av mig för lätt. Helst karate i höst igen.
Mest överskattade affär: Söstrene Grene, den där danska lågprisaffären som säljer allt i från ritblock, kavlar och spexiga flugsmällor till kulörta lyktor och små små korgar. Seriöst, de har typ krimskrams i 10 000 000 varianter, och jag vill typ inte ha en enda, även om den bara kostar nio och nittio.
Det dyraste jag köpt: En tiondels lägenhet.
Favoritprodukt på Systemet: skulle vara innehållet till ett riktigt drinkskåp.
Favoritprodukt på Apoteket: Nässpray. Och tandtråd på bygel. Tandtråd på bygel är typ det bästa som finns.
Bästa fyllekäket: Är inte så mycket för att springa runt och köpa snabbmat överallt. Chips däremot. Eller en bricka med fetaost, oliver, jättekapris och bröd  framför natt-tv:n när man kommit hem lite smålullig.
Lyssnar på: Radio.
Bästa förfestmusiken: David Hasselhoffs version av Hooked on a feeling går alltid hem.
Senaste gnolade: Nu började jag gnola på den bara för det.
Senast köpta skivan: Jag köpte Billie the vision and the dancers förra skiva, Where the Ocean meets my hand. Det var typ mer än ett år sen. Har fortfarande inte köpt den nya.
Mitt sämsta köp någonsin: Jag köper nog småfåniga saker rätt så ofta. Dock inget sjukt dumt som jag kan minnas på rak arm.
Senaste impulsköp: En amerikansk fotboll.
Senaste fyndet: Sjal på H&M.
I dvd:n: finns sällan någonting hemma hos mig.
Användbar pryl: Kollektivtrafiken.
Mode jag aldrig vill se igen: kombinationen kortkortkorta seglarshorts, magra ben och seglarskor på killar.
Värsta huvudbonaden: För trånga toppluvor. Pannband. Svettig skinnhatt.
Bästa huvudbonaden: Kepa.
Favoritaccessoar: My cool. I can’t take it off.
Transportmedel: Buss.
Återvinner: Bakplåtspapper. Är jag konstig?
Håller på: de med snyggast matchtröja.

Poop

Åh. Herre. Gud.

Sitter och slösurfar med tv:n på i bakgrunden, ett program om överviktiga brittiska tjejer som ska gå ner i vikt inför nåt himla bröllop under ledning av nån slags tyrannisk HälsoTant. Ja ni hajar grejen.

Alldeles nyss satt deltagarna runt ett bord, och HälsoTanten plockade fram plastburkar som var och en hade bajsat i. Jag upprepar: bajsat i. Detta för att se hur den nya HälsoKosten fungerat. Sen visade HälsoTanten upp bajskorvarna en efter en, framför deltagarna och kameran (SHRIEK!!), och utdelade beröm respektive bannor för olika sorters konsistenser.

Jag ville dö lite grann men kunde inte sluta titta. Det var så surrealistiskt.

En hade bara en plupp i sin, en hade bara luft, och en hade lyckats riktigt ordentligt. HälsoTanten var dock inte helt övertygad och började sålunda korsförhöra den sistnämnda om hur hon hade kunnat producera ett sånt resultat. Efter en stund hård press framkom det att det var ju inte hon själv som hade gjort det, utan det var hennes soon-to-be-husband som hade bajsat i burken. För att få sin fiancée att framstå i bättre och hälsosammare bajsdager, so to speak.

Just när man trodde att det inte kunde bli… konstigare.

Jag är fortfarande i chock.

Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske ta en promenad. Låta alltihop sjunka in.

Hater

Förresten. Jag måste bara uttrycka min höga irritation för en låt som jag hör väldigt ofta, eftersom jag brukar lyssna på Din Gata 100,6 när jag jobbar eller är på väg till/från jobb. Det är en sån där hipphoppig och streetig lokalkanal för malmö-kidsen, gästar även P3 nån gång i veckan som jag förstått det.

I alla fall. Där spelar de som sagt väldigt ofta den här låten just nu, ”Heartbreaker” med Will.I.Am och Cheryl Cole. Och jag bara hatar den. Har ni hört den? Så jävla provocerande. Han bah ”I’m a heart-brea-ker, I’m a heart-brea-ker, ooo” och sen sjunger han värsta självömkande gnället om att det typ är så jävla synd om honom som har blivit en sån här ”heart-brea-ker” och bah oooh ”hur blev jag sånhär? buhu-buhu-snyft”. Mest provocerande är nog att rösten typ är mixad på nåt fånigt sätt så att han låter som Droopy Dog när han sjunger refrängen.

Så jävla störigt. Bah, oo det är så synd om dig som är en heart-brea-ker, lilla gubben, poo-poo-poooo! NOT. Jag bara går och hatar på honom. Eller på låten. Jag hatar på en låt. Fatta vad lättirritabel och grinig jag måste vara.

Skärpning på mig, uppenbarligen.

Face 2 face

Note to self:

Lär dig att känna igen ansikten på folk du känner eller åtminstone rimligtvis borde känna igen, för helvete. Sjukt pinsamt, som alltid.

Jag vet bara inte hur man bäst går tillväga. Kanske alltid bära med sig en liten, liten polaroidkamera och ta ett porträttfoto på alla som man lär känna? På baksidan får de skriva namn, hemort och vilken relation man har till varandra, typ ”vi är gamla barndomsvänner”, ”vi reste till Dalarna tillsammans sommaren -98″ eller ”vi är inte direkt best buddies men vi ser varandra typ varje dag i sammanhanget XX och du borde sålunda ha lärt dig känna igen min fejja för länge sedan, dumbass!”. Ja, precis som på Facebook, fast på riktigt. Polarioidkorten kan jag sen ha med mig överallt och träna på när tillfälle ges, typ på bussen, i kön på mataffären, på lunchrasten eller på stranden.

Nämen seriöst alltså, det är helt sjukt. Jag råkade ut för det alldeles nyss, och är fortfarande helt nollställd på vem personen var. Personen bah ”HEJ!”. Jag bah ”?…H…ääj?”. Undrar om det verkade misstänkt.

Oh the repentence

Okej, först en liten uppdatering gällande balkongtrummaren i kvarteret: Det låter ikväll också, men det är lördag och jag känner mig därför inte en promille så tjurig som häromsistens, som var en onsdag. Nåväl, det senaste är att vad jag hittills trott vara en förtappad snubbe trummande på någon form av plastbytta i själva verket troligen är en förtappad snubbe trummande på ett helt riktigt komplett trumset. Jag hörde dem alldeles nyss, det var den där jäkeln på trummor, och så var det stereon som dånade, och så var det hans c:a två eller tre intoxikerade kamrater som entusiastiskt sjöng med: ”run to dö hiiiiiiiiills, run for your laaaaaajf!!!”, typ tre eller fyra gånger innan killen fick till trummorna något sånär rätt och kunde fullfölja hela låten. Och jag förstod att det inte rörde sig om en simpel plastbytta när jag hörde vad som liknade en virvel. Jag är både glad och ledsen. Glad att jag kan radera den provocerande bilden av en idiot med plastbytta i näven, trummande frenetiskt på en balkong. Ledsen för att ett riktigt trumset vittnar om ett långt större commitment och följdaktligen om något som troligen inte kommer att avta med tiden.

Angående ångern. Jag ångrar det egentligen inte, men jag biter i alla fall i det sura äpplet för fullt just nu över att jag inte tog min feta tenta i engelsk litteraturhistoria i slutet av vårterminen. Omtentan är nästa fredag kl. 0900, och jag har nu således mindre än en vecka på mig att plöja färdigt litteraturen och lära mig allt om allt som nånsin skrivits inom en anglosaxisk kontext under alla evinnerliga tider. Eller så känns det i alla fall. Och jag tvivlar uppriktigt på utfallet av min insats.

Men det var en så späckad vår. Och det var så fint väder. Så många enhjulingar att beskåda, så många samkväm att fröjdas i, så många shotsglas att servera, så mycket Oi Tsuki Chudan och Taikyoku Shodan som skulle tränas, så många Hoff-bilder att beundra och över huvud taget så mycket trams och flams och fjums som behövde uträttas att det helt enkelt inte GICK att närvara vid alla nödvändiga litteraturföreläsningar och seminarier eller att läsa alla de utstakade kapitlen i rättan tid. Det var helt enkelt OMÖJLIGT att sitta inne och förundras över ytterligare en gammal filmatisering av MacBeth på obegriplig gammelengelska och med dåligt ljud. Ibland var det faktiskt TVUNGET att smita i pausen och gå ner till Stortorget i Lund och äta glass i vårsolen och titta på kråkor.

Mind you, mina övriga studier klarade jag av mer eller mindre galant den här våren. Det var bara litteraturen som liksom… nä. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det blev lite för mycket sånt här:

Och lite för lite sånt här:

Jag ångrar det inte. Det var uppenbarligen roligare att stå två på samma stol och sjunga ”Hångelsången” än att frottera sig med Jane Austens karaktärer. Men som sagt, lite tvivel hyser jag nu rörande min egen kapacitet. Austen, Dickens och Shakespeare hånskrattar åt mig och jag har fortfarande ingen jäkla uppfattning om the three golden ages of drama eller Beowulfs innersta natur. I am so screwed.