Jabb-jabb, cross-cross

Det är officiellt, jag har flås som en, ja jag vet inte vad. Gödkyckling kanske? Jag vet inte hur broilers kondis fungerar, men jag föreställer mig att de är tunga och klumpiga och helst undviker att jogga runt, eftersom de är så robusta. Ungefär som jag. Idag var jag på boxningspass nummer två, och det var – flåsigt. Att boxa is the shit, I tell you. Fy fan. Jag är för mesig.

Uppdaterade precis min blogginfoflik (snyggt ord). Allting stämde fortfarande, det enda jag ändrade var åldern – 23 i stället för 21 som det stod. Men det slog mig hur mycket Jag, 23 ändå är en helt annan person än Jag, 21. Svårt att sätta fingret på exakt vad, men mycket är det, det fattar jag ju. Bara två år liksom. Ibland tänker jag att jag befinner mig i en gravt senarelagd mental pubertet eller nåt. Tonåren var liksom ingen stor grej, inte så mycket förvandling och metamorfos som man hade tänkt sig, tycker jag. Men nu alltså, som 20-something. Vem fanken är man då vid 32 liksom?

För övrigt har vi en ny TV i lägenheten nu. En som funkar, än så länge. Den är det fetaste som finns, bokstavligt talat, och 32 tum. Vi köpte den av en indisk (eller pakistansk?) man och baxade hem den med hjälp av taxi och en jäkla massa mannakraft. Det är skönt med TV, även om det nästan aldrig är nåt på den som man vill se. Förutom ikväll när 4-an började sända en ny säsong av Californication. Det är också skönt med morgon-TV, när man är så sömnig och butter att man inte orkar prata. I morse såg vi t ex på ett inslag där Paolo Roberto visade gympaövningar från sin nya träningsbok, och då sa programledaren något i stil med att ”det finns många bra övningar att göra i hans bok”. Och då skrattade vi sömndrucket, för det lät ju som att man skulle stå i själva den uppslagna boken medan man utförde övningarna. Så tråkig humor har vi alltså på morgonen. Eller ja, för det mesta faktiskt. Jag tycker fortfarande det är ganska roligt.