Phew

Det där kaffet, ja. Det skulle jag ju inte ha satt i mig klockan halv tolv på kvällen före näst sista dagen att jobba på slutprojektet i grafisk design. Fy fan. Till kvart över fyra låg jag klarvaken och vred mig. Då måste jag ha paniksomnat, och sen sov jag bort halva förmiddagen innan jag kom iväg till skolan. Bra bra. Hela dagen i mac-labbet sen – peta, pyssla, knepa, knåpa, knappa. Satt till långt över midnatt, ensam (här kommer fiolerna in) och utan mat. På slutet parallellade jag mellan den grafiska manualen i indesign och en totalt icke samarbetsvillig excelblankett för stipendieansökan, oh the joy. Klockan 6 igår, efter tre timmars sömn, studsade jag ur sängen med ungefär samma vitalitet som hos ett gammalt älgkadaver. Susade till skolan och lyckades printa samtliga dokument utan skrivarstrul <insert 40 utropstecken>, stack vidare till Krischan och lämnade in blanketten i sista ögonblicket. Tillbaka till Malmö, go bonanza på Matton och sen till skolan och montera grejerna och klura ut en presentation.

Och det gick sketbra, trots att jag drog över en halv minut! Woho! Beröm, I like it.

Men mest förbluffad är jag fan att jag hann klart. Det var ett jäkla sista dygn.

Ögonblicksglimtar

Klockan är tjugo i midnatt, O och klasskamrat H sitter i vardagsrummet och skriver på ett exjobb om nån form av skolpolitik i Kramfors kommun, vi spelar Peter LeMarcs ”Tess” i stereon (humor) och det luktar kaffe i lägenheten.

Det gäller att ge och ta

Just nu står roomien i köket och lagar chai åt oss, och sen ska han slå på Sex and the city säsong 1 så att vi kan söndagsslöa i varsin soffa. Tidigare idag har jag fått honom både bära upp min tvätt från tvättstugan samt tappa upp ett bad med en massa sånt där bad-muckojunkgrejs som bubblar och luktar gott.

Själv har jag bidragit till den gemensamma trivseln genom att

Vara asocial och sova till efter lunch
Gnälla
Offentliggöra hans mimande till Roxette via Facebook
Glömma göra rent badkaret efter mig

Man får ju anstränga sig liksom.

Arg i Japan

I natt har jag sovit som fan, som återhämtning för ickesovandet i fredags natt då vi dirigerade klubben på Krischan. Först sov jag till 10, var tvungen att gå upp och spraya bort nästäppa och säga godmorgon till O. Sen hade jag tydligen helt sömngångaraktigt gått in på mitt rum och fortsatt sova. Sov till fem i ett. Det var najs.

Drömde en asjobbig dröm. Var nånstans i Asien, tror det var Japan, på nån form av konstig studieresa tillsammans med en massa folk jag inte alls kände och av en för mig okänd anledning. Där fanns en massa regler om hur man skulle uppträda hela tiden, typ hur man skulle ta av sig skorna och att man absolut inte fick titta på sin mobil. Det var en sur japansk man som var efter mig hela tiden och trackade mig för att jag gjorde fel hela tiden, medan alla andra i gruppen var värsta duktiga och fjäskiga och fick en massa beröm. Sen skulle alla hålla i varsitt anförande inför allihopa, och det bestämde japanerna att man minsann skulle TV-sända och vi andra var tvungna att sitta framför en jättegammal tjock-tv och titta på det, och det var aptråkigt. Jag försökte sätta min mobil på ljudlös i smyg så att den inte skulle ringa och den arga  mannen skulle explodera av ilska. Dessvärre hade jag tydligen inte med mig min egen SonyEricsson utan nån jävla gammal Nokia vars menysystem jag inte begrep mig på för fem öre, så det blev ju ett himla fipplande och arga mannen upptäckte det naturligtvis och höll en lång monolog om hur respektlös och kass jag var som inte riktade all min uppmärksamhet åt de tråkiga TV-talen, och inte hade jag lyckats knyta min skor ordentligt heller. Och jag var bara trött och förbannad och fattade inte hur jag hade hamnat där i Japan över huvud taget. Och till råga på allt hade de inte ens såna där hightech-toaletter som man har hört talas om, där man kan typ duscha och spela musik för att inte pinsamma plums ska höras ut. Nej, de hade typ gamla torrdass á la norrländskt 1800-tal, vilka naturligtvis också var omgärdade av en massa ceremoniella regler som ingen hade förklarat för mig. Det var på det hela taget en sjukt jobbig Japan-vistelse.

Lite om kaniner

På vägen hem från Lund och lite pub på nationen. Sista biten från bussen får man gå genom ett litet grönområde som är fint och fräscht i dagsljus men aningen oupplyst och mystiskt i nattmörker. Passerar någon form av gäng som står och hänger på det lilla torget. Gillar inte riktigt små gäng. Speciellt inte när de ser ut att befinna sig någonstans i sina mest darriga tonår. Byter låt på mobilen och hastar vidare in på gångvägen. På något irrationellt vis känns en aggressiv låt som Killing in the name of med Rage against the machine mycket bättre än Jackson 5 vid såna här nattliga promenader. Lite attityd hjälper.

I vårt grönområde är det smockfullt med små kaniner. Och jag menar verkligen smockfullt. Okej, jag har bott i Malmö i snart fem år, men nu är det så att jag är uppvuxen vid södra norrlands kustland och där har vi inte små kaniner springande huxflux kring benen. Det känns fortfarande en aning surrealistiskt måste jag säga. För mig är kaniner fortfarande synonymt med husdjur. Det är ungefär som att det skulle springa runt små vilda ponnyhästar i parken. Eller typ marsvin. Märkligt, helt enkelt. Och ikväll är de som sagt ovanligt många som springer runt fötterna på mig i mörkret, alternativt bara sitter kvar paralyserade en meter från mig när jag går förbi.

Jag har haft kaniner. Som husdjur. Det gick sådär. Den första fick jag av mina föräldrar som tröst när vi var tvungna att göra oss av med Bamse. Bamse var ett litet klent flasklamm som jag fick när jag var en sisådär sju år och som jag varje morgon fick mata med välling ur nappflaska tills han vuxit till sig. Sen blev han en stor och oregerlig bagge som strövade runt i en hage eller på vår gräsmatta och stångade/buffade alla som han kom åt med sin tjocka fårskalle. De flesta var rädda för Bamse, utom jag, för jag visste ungefär hur man skulle finta sig undan buffarna och hur man skulle klia honom bakom öronen. I alla fall, efter två år var det nog med Bamse tyckte föräldrarna, och så fick jag den där kaninen istället. Han fick heta Jocke, av någon anledning, och han bodde i en kaninbur på farstutrappen och var allmänt ointresserad av sociala aktiviteter. En sensommardag lyckades Jocke smita på något sätt, och eftersom ingen kunde få tag på honom fick han helt enkelt hänga runt lös på gården, en  frihet som han mestadels ägnade åt att jaga efter och försöka förlusta sig med gårdens alla katter oavsett kön. De var måttligt roade. Till slut tröttnade Jocke och tog sitt pick och pack och drog. Det sista vi hörde från honom var att han tydligen lyckats nosa upp grannbarnens lösgående ”hankanin” och göra ”honom” på smällen innan han drog ut i vida världen.

Den andra kaninomgången skäms jag riktigt riktigt mycket över. Det var två stycken, två söta småkaniner som skulle få vara varandras sambos så att de alltid skulle ha sällskap, även när jag var i skolan. Ja, så höga och goda ambitioner hade jag, och jag tänkte att någon uschlig liten bur skulle de minsann inte sitta i. Nej, de skulle få bo i en gammal kalvkätte inne i ladugården där det fanns en massa mjukt hö och gott om plats att skutta på, och de skulle bli världens lyckligaste kaniner. Nästa arla morgon när jag kom dit för att titta till dem var de borta. Mina idoga försök att täta alla rymningsvägar med masonitskivor till trots hade de lyckats försvinna ut och var nu totalt väck, och jag vet än idag inte vart de tog vägen. För att lindra min ångest föreställer jag mig att de smet till skogs och bildade ett litet kaninparadis tillsammans där de fortfarande lever loppan i sus och dus, röker goda cigarrer och parar sig sådär oavbrutet och ohämmat med allt och alla som bara kaniner kan. Fast så var det nog inte. Usch.

Den sista kaninen hade jag någon gång i mitten av mina tonår. Den var grå och jättefin och vi delade båda den vegetariska kosthållningen. Min skämtsamma natur fick mig dock att vid namngivningstiden kasta ur mig förslaget ”Ragu” och hur jag än försökte hitta nåt annat så blev det helt enkelt det namnet som stannade kvar. Ragu och jag kom ganska bra överrens, förutom när jag vid ett tillfälle släppte ner honom lös på golvet hemma varpå han omedelbart studsar fram till mina dyra fina hörlurar och mycket målmedvetet knipsar av sladden med ett endaste tugg. Förutom det var det okej, trots att inte heller han utvecklades till något direkt socialt geni, mina socialiseringsförsök till trots. Ragu hade jag tills jag skulle flytta hemifrån efter gymnasiet. Det verkade inte fullt vettigt att flytta till Malmö och bli ensam sambo med en kanin. Så vi skänkte bort honom, med bur och allt. Jag hoppas han fick det fint, den lille lymmeln.

Så, därutav min perplexitet över små vilda kaniner som skuttar kring ens fötter på vägen hem en sen vårkväll.

Neej

Har förkylningskänningar i halsen. Sånt där som ligger och inte riktigt bryter ut utan mest bara skaver och stör och gör en grinig och ger nackont, av nån anledning.

Det är INTE okej! Inte på något sätt alright.
Jag ska inte bli sjuk. Inteinteinteinte. Hör du det, förkylningsjävel?
Sen jag började känna av det igår har vidtagit följande preventiva åtgärder:

tränat. inte kustjägarhårt, bara lagom, för att skrämma bort sjukan.
bastat. typiskt bra liksom.
skrattat. ska ju typ hjälpa mot allt, har jag hört.
sovit.
druckit grönt te.
ätit diverse frukter.
druckit sån där echinacecechackilakeashelea, eller vad de kallar det.
druckit ett glas (mkt dyrt) rött vin (ej mitt). hej antioxidanter.
vilat.
gnällt. inte så preventivt, men en lättnad för sinnet.

Man har icke roligare än man gör sig ju

Idag har vi haft gemensam städning i 3:an. Det mest banbrytande var att vi lyfte ut den stora mattan i vardagsrummet och gav den ordentligt med spö ute på gården.

Och det roligaste är att det går att bilda ändlöst många nya och inte helt rumsrena ordkombinationer av ”piska mattorna” enbart genom att byta ut några få bokstäver hit och dit, upptäckte vi. Vi håller fortfarande på. Och det är skönt att ingen hör oss.

Det andra roliga idag är ordet ”norsk”, för det är liksom så fult, rent ljudmässigt. Och så rimmar det på ”torsk”. Och på ordet ”fjorsk”. Jo, det är sant. Fjorsk är ett alldeles riktigt ord, bestämde vi. Man kan bäst använda det som ett skällsord, t ex i en mening som ”Åh, jag ska döda dig, din himla fjorsk”. Det är roligt.

Det tredje roliga är pyjamasen som fanns med i den påse som Granit sponsrade varenda en av Krischans tandemcyklister med, och som jag just packade upp och tittade på ordentligt för första gången nu ikväll. Den består nämligen av enbart en vit maglång, långärmad tröja. Ska man sova med naken underdel då, liksom? Det känns ju nästan lika inte-okej som det där med att ta av sig byxorna innan man tar av sig strumporna. Tycker jag.

Det här är inte heller helt okej. Helt oavsett hur saftiga lårmuskler man har.