Jag får pippi alltså

Vaknade väldigt abrupt av en hög duns mot fönstret intill sängen följt av högljutt flaxande och skrapande. Knappt vid medvetande flyger jag instinktivt upp ur sängen och flyr för att ta skydd borta vid dörren. Det blir tyst en kort stund och sen fortsätter flaxandet bakom gardinen. En fladdermus, tänker jag. En stor jävla blodsugande, människoätande, rabiesspäckad fladdermus. Och den är ute efter mig, förstås, för jag måste ju vara grymt smaskig att sätta tänderna i. Att den tidiga morgonsolen gassar utanför och att varje fladdermus med självbevarelsedrift förmodligen sitter hopkrupen i nån beckmörk jordhåla nånstans slår mig inte just då. Bakom gardinen fortsätter flaxet följt av återkommande försök från vad-det-nu-är att kasta sig själv genom en av de stängda glasrutorna.

Inser att jag inte kan stå där orörlig hela återstoden av morgontimmarna inlindad i mitt täcke, har alldeles för många timmar kvar som vill sovas. Smyger fram och kikar otroligt försiktigt mellan ett par av gardinerna. Där sitter en tornsvala, med vingarna utsträckta och framsidan av kroppen tryckt mot glasrutan i hopp om att kunna pressa sig igenom materialet. Flaxar och kastar sig i rutan för att återigen halka ner i samma utgångsposition. C:a 25 centimeter till vänster står en av fönsterrutorna på vid gavel.

Vi snackar tornsvalor. Fåglarna som lever hela sina liv flygande – äter, sover, trixar och gör fågelungar i luften. Så plötsligt hamnar den på ett fönsterbräde i mitt sovrum och blir totalt hjälplös.

I ett plötsligt sömndrucket infall av fågelskräck vinglar jag in och väcker T som får göra nåt åt situationen.

”Du… det har flugit in en fågel…i rummet där jag sover… genom fönstret…den sitter i mitt fönster… kan du…?”

Han får lyfta ut den, och den seglar iväg med ett skviddevitt.

Undrar vilken fågel som ska hemsöka mig i natt.

Spuuuitt och jag

Det finns en speciell fågel här i krokarna. Vi har inte lyckats identifiera sorten, men det rör sig om en storleksmässigt jämnstor med möjligtvis en domherre. Det som är så speciellt är det mycket karaktäristiska lätet som den frambringar. Den säger, högt och klart och med ett tydligt S-ljud:

”Spuuu-itt”

Ofta också i en något frågande ton, ”Spuuu-itt?”, och gärna sittande högst upp i en björktopp. Eftersom vi inte vet vad den är så kallar vi den kort och gott för Spuuuitt när vi pratar om den.

Igår gick jag och la mig vid 2-tiden. Big mistake, visar det sig, då Spuuuitt tydligen är på sitt mest alerta och kontaktsökande humör just vid denna tidpunkt. Till saken hör att mitt fönster måste stå helt öppet, annars dör jag en långsam sauna-död i sömnen. Och där utanför satt förstås – Spuuuitt.

”Spuuuitt?”, börjar han lite trevande. Jaja, spuuuitt på dig själv du, tänker jag och småler åt den lilla spillevinken och hans säregna läte.

… ”Spuuuitt?”…

 ”Spuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuitt”

Och så där fortsätter det, oavbrutet och med en något hysterisk underton. Jag lägger kuddarna på varsin sida om huvudet för att täcka öronen.

”Spuuuittspuuuittspuuuittspuuuittspuuuitt” tjatar Spuuuitt vidare med oavbruten entusiasm och oförändrat tonläge. Ljudet sipprar igenom både kudde och täcke. Vad vill han? Hävda sitt revir? Locka till sig daggmaskar? Ute efter att få sig ett nummer? Oavsett vad så pågår det länge och till synes (eller höres) utan någotsomhelst resultat. Jag har precis börjat leka med tanken på att ändå stänga fönstret och fejsa mitt sauna-öde då plötsligt en ny pipa kommer in i ljudbilden, först avlägset men snart närmare, i ett något högre pitchat tonläge och aningen tveksamt:

”Spuuuitt?” 

Sen sitter de där utanför fönstret en stund, Spuuuitt och Spuuuitt II, och pratar långa haranger med varandra. Spuuuitt, spuuuitt, spuuuitt. Man undrar liksom hur mycket semantisk innebörd det kan ligga i detta spuuuitt när det tydligen funkar i alla lägen. Det låter nästan som en liten battle i spuuuitt, så tjatiga är de. Sen är de plötsligt borta båda två. Hem till dig eller hem till mig, liksom. Och där ligger jag och känner mig allmänt trött på småfåglar.

Idag har jag nästan utan att tänka på det sagt ”spuuuitt” för mig själv flera gånger. Fan, det kanske är nåt att testa på i svängen.

Spuuuittspuuuitt?

Vad gör man

När jag inte skövlar i skogen, klipper gräs eller rensar ogräs har jag inte så mycket att sysselsätta mig med för tillfället. Värsta lantlivet. Det ryms faktiskt ganska bra på en bild:

Kuben till höger är för övrigt trasig. Eller rättare sagt isärplockad och felaktigt ihopsatt igen. Det tog dock ett bra tag innan jag insåg det. Grr. Den till vänster är superplastig och käss, skittråkig att vrida på. När jag var som allra argast tog jag i så att en orange plupp trillade av och jag fick limma dit den igen.

Och ja, det är ett Lejonkungen-örngott på min kudde. Det är såna gamla klenoder man återstiftar bekantskap med när man kommer hemhem. Men man sover rätt gott på Simba.

Party like it’s nittonhundranittiosju. Inte.

Hade lite lantlivstristess. Hittade en bunt Frida-tidningar från 1997. Shaaait, 12 år sedan, jag äger nånting som är 12 år gammalt, ålderspanik, skrik och tandagnisslan, springa runt i cirklar och vifta med armarna, aaaah – kände jag först. Åh gud vad bra, kan man läsa lite och skratta fryntligt åt fult 90-tal och fåniga grejer, tänkte jag sen. OMG, LOL, ROTFL och lite sådär liksom.

Men det gick inte ens att skratta. Jag tror faktiskt att bara själva formspråket fick mig att må lite fysiskt dåligt. Och artiklarna sen. Pojkbandspojkarna med konstiga blekta buspagefrisyrer och ”go-kart och videospel” som intressen och som ”aaaaldrig har haft nån flickvän, faktiskt” [insert bild med valpögon, tagen snett uppifrån]. Modereportagen. Medföljande megaposters på nån crazy Spice Girl (hade inte plockat ut den, kändes bra på nåt sätt). Sidan med trevliga människor som vill pennfajtas (PENNFAJTAS!) med andra trevliga människor. Hårmascara. Eller den här, i ett test om ”vilken sexuell aura tillhör du”: Fråga 1 – Hur klär du dig när du vill förföra en kille? A) Med lackbrallor, platåskor och en tight top som visar mer än den döljer. B)… *broms, skriiii* – Stopp, hallåhej, sa du platåskor? PLATÅSKOR? *gasp*

På ”innelistan” ligger ”magkedjor” på sjunde plats (visserligen halkat ner från sjätte sedan förra numret, men hey). Och så där håller det på. Vad jag trodde skulle bli en lustig återblick blev överraskande obehagligt. Kunde knappt skratta. Varför är det så? Varför känns 90-tal oftast så… ööögly? Jag var ju för fan där själv, om än i en liten och rultigare tappning. Varför kan jag inte känna lite klämkäck nostalgi, typ sådär som 40-talister gör för gamla mjölkkrukor och korviga beiga knästrumpor? Det vore väl härligt.

För nära? För ont? Jätteont.

Kaffe. Å kauga. På en tååursdau.

Det var skånska. Och det var också vad jag sitter och stoppar i mig framför datorn denna något svala afton, sommarposterad i en liten avbefolkad by vid södra Norrlands kustland. Eller rättare sagt, vad jag stoppade i mig. Jag hade det när jag slog igång burken, men när jag sliter ögonen från skärmen och slentrainmässigt höjer kaffekoppen till munnen inser jag att den är kall, tom och har sedan länge stelande kaffeslaskiga ränder på kanten. Kakan måste ha upphört att existera för typ en timme sen.

Anledningen till att jag så förlorat mig i tid och rum att jag inte ens noterat dessa fakta är att jag satte mig för att kolla igenom lite bloggar jag läser, och nånstans på något sätt länkades jag vidare in på vad som visade sig vara en så fabulöst underhållande dylik att jag nu suttit och läst den baklänges ända tillbaka till januari 2008. Och då är det ändå en flitig bloggare med täta inlägg. Mycket har jag skrattat – rått, ömt, varmt och fult. Säkert ett och annat grisskratt också. Sånt där man får när nånting liksom bara är lite för roligt, och när man själv samtidigt bara är lite för trött, så att kroppen inte orkar avvärja det där fenomenet som lätt uppstår när man mitt i ett skratt ska inhämta nytt syre och det någonstans inne i andningsmaskineriet uppstår ett litet med ack så karaktäristiskt grymtande läte.

”Ahahahahahaha - (drar in luft) NÖFF! – hahahahahahahaha)

I alla fall. Det är en som heter Neij. Ett av inläggen jag skrattade åt, kanske även nöffade till lite, var http://linneawikblad.blogspot.com/2008/04/nej.html

Jag älskar sånt. När andra gör det alltså, och skriver om det. Det fanns ganska mycket sånt över huvud taget. Och mer. Läsvärt.

Nöffnöff.

Just nu

Det regnar. Men det är åtminstone inte 90-tal.

… Eller?

To whom it may concern

Gå inte till gymmet och hypermachoträna efter att du just ätit nånting som innehåller obscena mängder vitlök. Det tränger ut genom porerna tillsammans med svetten och bildar en ljummen och väldigt påtaglig aura av vitlöksarom. Och det. Är inte. Mysigt.

Det är faktiskt så inte-mysigt att den du muskelspännarstegar förbi förlorar fokus totalt och nästan tappar latsdragshantaget och slår till sig själv på hakan.

Så, snälla?

My preeeecious…

Jag har en apelsinplanta. Den är jättefin och frodig, plus den har börjat utveckla tuffa och livsfarliga vassa taggar här och där, vilket känns som rätt attityd. Jag fick den i april förra året, och då bestod den bara av en liten spenslig stam på c:a sju centimeters höjd och typ fem milimeters omkrets samt två blyga små blad. Jag åkte med den i en liten påse på bussen och var rädd att den skulle brytas av spontant hela tiden, alternativt att jag själv skulle råka nysa på den så att den utplånades totalt.  Sen stod den i köksfönstret och vajade lite förvirrat i några veckor innan den till slut fann sig och började utöka sig själv steg för steg. I drygt ett år har jag daltat med den, vattnat den med både citrusnäring och överblivet kaffe (oja, det funkar finfint) och idag är den typ 40 centimeter hög och har lagt sig till med ytterligare 70 blad. Jag är så stolt – jag har inte dödat den! Än.

Snart blir det nypressad apelsinjuice, wait for it, wait for it!

Inatt drömde jag dock en till jobbig dröm, vilken involverade apelsinplantan. Vi hade ställt ut alla krukväxter på gården av nån anledning, och när jag kom tillbaka var apelsinen borta. Nån hade helt fräckt stulit den absolut dyrbaraste växten i det samlade hushållet! Jag var så förbannad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag plockade fram en massa A3-ark och började författa otroligt arga lappar med tjocka spritpennor, men jag var så arg att jag hela tiden skrev fel och fick börja om efter det inledande ”VARFÖR??!” som tog upp halva papperet.

Sen vaknade jag och gick ut i köket och klappade om min lilla apelsinplanta och lugnade nerverna.

Å jag ba’: ”Say woot?”

Tonåringar. Jag betraktade två exemplar under en kvarts väntan på bussen ikväll. Den ena tuggade hela tiden med öppen mun på ett stort tuggummi. Schmaskschmaskschmask. Den andra gick runt och tog till synes random bilder med sin mobil. I övrigt var de ganska tysta, förutom när de djupt begrundade och kommenterade de nytagna bilderna, som bland annat föreställde 1) en handväska 2) bådas skor intill varandra 3) en tråkig skylt på en dörr. Tonåringen med kameran, som för övrigt var en han, hade en sån där supermärklig anordning som jag noterat som en generell genomgående trend bland stadens han-tonåringar. Det är den där grejen med att ha jeans först rejält nedstoppade i jättestora vita tubsockar, vi snackar typ en och en halv decimeter upp på byxbenet, och sen, SEN, har de dessutom satt hårsnoddar uppe på vaderna som för att ytterligare tighta till byxorna längs med benen. Och det är inte bara en snodd per ben, nej, det är oftast två, ibland tre stycken prydligt uppradade nästan upp till knäet. Och jag förstår inte. Jag förstår visst det att man vill ha byxor som smiter åt längs vaderna eller har resår längst ner, och ja, ibland händer det att även jag själv – förlåt mig – stoppar in byxorna i strumporna därför att det känns bekvämt. Men det här. Det är liksom som ett helt byggmonteringsprojekt, det måste ta typ tjugo minuter att montera på morgonen, och det ser ut som ett helt konstverk på nåt märkligt sätt. Den här killen har nämligen dessutom matchat sin rosa kortärmade tröja med snoddarna som även de går i rosa toner. 

Och det är ju inte de här ”alternativa” kidsen med multipla hårfärger och yviga luggar som jag annars lätt hade kunnat koppla till den här typen av kreativa klädeslösningar. Nej, det är de där ”vanliga” jeanspojkarna, de med hårgelé, snäva pikétröjor och loafers. Känns totalt oväntat.

Sen kom bussen som de båda skulle med, och när de trippade ut ur vänthallen hinner jag höra Snoddbyxan förfasa sig över hur kallt det är utomhus, varpå hon-tonåringen föreslår att han kanske ska ta på sig koftan som han hela tiden haft slängd över axlarna på ett något utstuderat vis.

”Nääähuuej…!”, blir det självklara svaret.

Givetvis.