Numb

Bra sak: Har nu äntligen varit hos tandläkaren och lagat tandjäveln och det blev bara hälften så dyrt som jag trodde.
Dålig sak: Hon hittade ett hål till! Alltså blir det ändå så dyrt som jag trodde.
Bra sak: Hon hade inte tid att laga det idag, utan först i maj.
Dålig sak: Hålet jag lagade visade sig vara jättedjupt, typ c:a två milimeter från att bli en rotfyllning.
Bra sak: OMFG, jag behövde inte göra en rotfyllning! *dör tacksamhetsdöden och blir nästan religiös*
Dålig sak: Eftersom jag är paniskt rädd för borrsmärtor så bad jag om extra bedövning när det kändes som att den första inte tog. Nu är jag genomgående bedövad i 1) underläppen, 2) insida hals, 3) utsida hals, 4) hela vänstra kinden, 5) vänstra sidan av pannan ????, 6) och typ ända in i talcentrat i hjärnan känns det som.
Bra sak: Om jag hade cyklat in i en bil eller fått en örfil av nån på vägen hem så hade jag inte känt någon smärta i vänstra delen av huvudet åtminstone. Nu gjorde jag ju inte det, men ändå.
Dålig sak: Den här brutala bedövningen gör att jag misstänker att jag kan ha dräglat omedvetet under åtminstone två sociala interaktioner på vägen hem. Det känns smärtsamt.
Bra sak: Jag ska aldrig mer äta nåt fucking jäkla godis. Tänk vad pengar jag kommer att spara, och så smal jag blir!

 

 

EDIT: Hahahahahahahahahahahahaha. Vem fan försöker jag lura. Klart jag kommer äta godis. Snart, när det här traumat har förträngts lite. Typ om några dagar kanske? Funderar redan nu på vad jag är sugen på. :(

It takes one to know one

I det här mikrokollektivet gillar vi mat, mycket. Postade en notice på hallspegeln till roomie som kom hem från London sent igår kväll. I morse hade jag fått svar:

Trummar otåligt

Väntar på fastighetsskötaren. Vid halv ett-ett skulle han komma och byta ut fläktkåpa, duschslang och packning i kökskranen. Hon är nu halv två, och ju längre tiden går desto mer sitter jag och spänner mig inför den där jävla dörrklockan som håller på att ta livet av mig varje gång den RRRRRRRRRINGERRRRRRR. Så låter den. Dåligt för mig som hatar oförutsedda höga ljud. Dör lite av skräck varje gång det kommer ett läskigt ljud. Och ju längre tiden går över överrenskommelsen desto mer oförutsett kommer det komma, och jag kommer dö av det. Lite så. Arrgh gud, snart kommer det låta.

Det finns fan inga dörrklockor som låter behagligt? Varför är det så? Det ska liksom alltid vara lite obehagligt att få besök?

Nu är det i alla fall mars. Sing hallelujah. Det är fortfarande rövkallt ute de flesta dagarna, men jag brukar försöka tänka på att nu, just nu, är den tiden på året då man har allt det bästa kvar. Lite sådär göttigt, som på julaftonsmorgonen liksom. Assegt, ja, men man har i alla fall precis härdat ut hela jävla julkalendern, och nu har man liksom själva jule-crescendot där precis framför sig. Det är okej att våren segar på och är lite blyg, för nu är det så jävla nära. Jag kan nu rent intellektuellt greppa att den faktiskt kommer på riktigt, och förmodligen redan innan månaden är till ända. FATTA DET!

The teens were over, we survived.

It’s gonna happen

Varje gång jag står i kön i mataffären och väntar på min tur att betala så kommer jag på mig själv med att min hjärna är helt inställd på, inte att säga ”Hej!” eller nåt annat konventionellt och trevligt till kassören, utan att istället typ tvångsmässigt hälsa genom att kliva fram och ropa ut PIN-koden till mitt visa-kort.

Alltså fatta nivån på multitasking-förmågan hos mig. Försöker att inte glömma bort fyra siffror, samt att minnas hur man deltar i basal social interaktion. Det handlar liksom om en så ytterst låg grad av prestation från min sida, och ändå håller jag på att fucka upp det c:a alltid?

Jag är lite rädd.

Motivator nr 2 att röra på sig

Att jag lagar så jävla bra pizza, och att det är så jävla nice att fuläta den från tallrik på magen, liggande i sin säng tittande på film en fredagkväll i februari. Vill typ ägna mig åt det alltid. Det och gym, i en evig cirkel av endorfiner och smält fetaost, amen.

 

Harder better faster stronger

Börjar komma in i det här nu. Till och med chips- och dippmaskinen börjar bli min kompis. Lite bara.

 

Min överlägset största motivator för att kunna hålla uppe det här: Den där känslan man har c:a varje sommar, om jag bara gjort det och det och det i vintras, då hade jag känt mig smidig och skönt sommarelegant vid det här laget. Det känns hela tiden som att det kunde ha varit så mycket bättre. Lagom till sommaren tänkte jag att jag inte skulle behöva fundera över det, utan istället kunna lägga ännu mer fokus på att sila varm sand mellan tårna och kisa mot solen. Jag tänkte att det skulle få kännas som att det inte kunde vara så mycket bättre. Jag tror inte det behövs några stora underverk för att införliva den känslan. Behöver inte svarvade quadriceps, behöver bara veta att jag la in lite effort.

Så man tuffar vidare.

 

Ryggväskan

Fy fään vad bra jag är när jag lyckas jaga ut mig själv att jogga i parken. Det var c:a 7 minus, fullt med flanörer och läskiga skabbfåglar. Skorna klämde, näsan rann, nycklarna skramlade och kapuschongen jävlades. Precis som det ska vara alltså. Och solen sken som en galning!

Sen duschade jag i väldigt varmt vatten, och det var sådär som när kroppen är helt nerkyld och det känns som att man liksom inte kan värma den för mycket. Så fort någon del inte är under konstant hetvatten så typ återgår den till djupfryst stadium. Aaah. En eftermiddag med lite späkning av kroppen sitter aldrig fel.

Där i duschen, mellan mina förnöjda små hejarop till mig själv om hur duktig jag är, kom jag att tänka på ett märkligt fenomen. Det är ju såhär, att jag är inte tjock och inte smal. Jag befinner mig i nån slags mellanläge som jag misstänker är min kropps eget lilla default, för den verkar liksom inte vilja gå längre ner än såhär. Jag har sakta men säkert förlorat en del trivselkilon under ett par års tid, men nu verkar kroppen inte vilja mer, trots att min nivå av fysisk aktivitet nog aldrig legat högre än vad den gör nu. Och det är väl gott nog, jag tänkte inte kroppsnoja nu. Däremot ställer jag mig uppriktigt oförstående till det här fenomenet med den där ”väskan” som bildas längst ner på ryggen om man nån gång besuttit några kilon för mycket. Alltså, hajar ni vilken jag menar? Jag snackar inte reguljära bilringar, utan mer det där påsliknande bak på själva ryggen. Här kommer en illustration för att förtydliga, en autentisk anatomisk studie av min egen kropp:

Vad är grejen med att den här lilla ryggväskan aldrig försvinner när den väl har hamnat där? Det kvittar hur man tränar och har sig. Jag tror man kan bli hur benig som helst och den kommer ändå fortsätta sitta där och mysa ovanför rumpan. Kroppen under svält bah: nooo, ta allt mitt underhudsfett, ta lårmuskulaturen och det skyddande fettlagret runt alla vitala inre organ, gör det, men för guds skull, rör inte min lilla RYGGVÄSKA! Sneeeella!!!

Och fine, då får det väl vara så. Men vaaarför? Vad är det tänkt att man ska ha just den depån till?

Förslag på möjliga användningsområden:

1. rump-reserv, om den ordinarie rumpan förtvinar?
2. förvaringsutrymme för medhavd lunch och dyl.?
3. stötdämpare om man ramlar med svanken först???
4. platå att ”hänga upp” byxorna på?
5. ev. att tidigare människoapor hade en slags rockring av fett som de roade sig med när de fick tråkigt, syns på homo sapiens sapiens nu endast som denna återbildade lilla fettväska?

OMG, livets mysterier!!!

Jag <3 mat

Alltså jag förstår verkligen det här med när folk på konstiga bantningstävlingsprogram i tv säger att de äter för mycket mat för att de är deppiga. Man blir ju liksom så jävla glad av god mat! När man kommer hem och är aphungrig och trött och plötsligt minns att man har hur goda rester som helst i kylskåpet eller nån magiskt bra lunchlåda i frysen, man bah :D  :D  :D

Det är tur, en otrolig tur, att jag har ett väldigt rörligt jobb och att jag förmått mig själv att träna regelbundet. Jag skulle bli så himla ledsen om jag inte fick äta som jag gör. Visar det sig att byxorna blir för små nu så får jag typ börja… syssla med triathlon eller nåt annat jobbigt för att kompensera? Hellre än att äta ledsam mat eller vara (brrrr) hungrig. Jag gillar liksom typ all mat, med väldigt få undantag. Och nu snackar jag alltså ordentligt lagad mat. Halvfabrikat, stört friterad snabbmat, eller sönderkokt/okryddat reserverar jag mig för, men annars är jag aldrig svår. Något jag i hemlighet kan bli provocerad av är när folk är alldeles petiga och pjoskiga med mat, typ misstänksamma blickar, petande och c:a uttalanden som: hmmm, uöh, vad är det hääär, verkar konstigt *petar på en ”okänd” grönsak typ*. Man bah: Men tyst å ät.

Nä. Det säger jag ju inte. Men liksom, ibland känns det som att man plötsligt hamnat i nåt tv-program där Jamie Oliver åker runt och försöker lära zombiefierade stackars brittiska skolbarn vad potatis är, och att det faktiskt går att äta saker som inte är täckta av frityrsmet. C:a världens läskigaste program för övrigt! De har ätit exakt samma skitmat varje dag i flera år, och så kommer han och lagar riktig jävla bra mat och de bah uuhm, naaaa, I doooon’t like it, it’s WEIRD. Man bah nej, det är du som är lite weird, unge, som över huvud taget klarar att räkna talen i matteboken med den där jävla sörjan som bränsle. Din skola är också weird, och dina föräldrar, som knappt heller vet var i affären grönsaksdisken ligger ska det visa sig.

Ja, nu spårade jag här. Mat engagerar. Eller typ det här när folk bah: nä, alltså jag gillar inte <insert random supervanligt livsmedel>.

Typ, tomat. Lök. Äpple. Jag bah: 0_O

Typiskt suspekt. När jag var liten var jag också misstänksam mot en massa grejer. Gömde grönsakerna under soffan och ratade allt i gratängform, etc. Sen lärde jag mig att man 1) inte dog av att äta nåt man inte tyckte var jättegott, om inte annat så åtminstone för att vara hyfsat artig, och att 2) det finns en massa grejer man kommer missa om man bestämmer sig för att vissa grejer alltid är äckliga. När jag fick min första hamburgare var jag sjukt skeptisk! Tyckte det verkade hur äckligt som helst med köttskiva i bröd liksom. Behöver jag säga att jag gillade det?

För att ytterligare accentuera min kärlek till mat  följer här en redogörelse för höjdpunkterna i vad jag stoppat i mig de senaste dagarna:

 

 

 

Revbensspjäll med råstekt potatis

 

 

 

 

 

 

 

Fräst sparris med citron och riven parmesan

 

 

 

 

 

 

 

 

En blivande limemarängpaj

 

 

 

 

 

 

 

40 000 miljarder asgoda grejer från bl. a Möllans ost. Obs, ej mitt kalas!

 

 

 

 

 

Om nom nom nom!

Ketchupeffekt

Varför är det nästan alltid såhär i livet, generellt och i både smått och stort: först händer ingenting, sen händer ingenting och sen händer lite mer ingenting. Sen händer allting, gärna inom samma 30 minuter. Gärna förstås också att allting då kör ihop sig ordentligt så att inget riktigt funkar.

Det är lite samma mekanismer som i det här fenomenet: först gör jag ingenting, sen gör jag ingenting och sen lite mer ingenting. Sen måste jag göra allting samtidigt och jättefort, och det blir käss. Där inser jag visserligen liiite min egen del i den stora bilden. Men det övre scenariot, det är liksom helt magiskt och slår nästan aldrig fel.

Obs, det har alltså inte hänt stora och omvälvande saker idag, om det lät så! Bara lördagsreflektioner.

Trains and sewing machines

Apropå förra inläggets titel, det här är typ bland det finaste jag vet i musikväg. Så enkelt, så cleant, så brrrrrrr. Ståpäls på underarmarna. Undrade länge varför jag gillade Derulos låt så pass mycket, när jag insåg samplingen blev det uppenbart.