OK

Har bestämt nu att jag ska trappa ner på eftermiddagstupplurarna. Okynnessovandet. Jobba in rutinen med att sova det där sammanhängande vettiga 6-8-timmarsrejset på natten istället, dvs lägga mig c:a samtidigt som ett genomsnittligt dagisbarn.

Tupplurarna. Mitt älskhat. Finns inget så gött som när man känner att man bara liksom håller på att glida iväg mentalt, och man råkar ha tid över så man bah rinner ner ovanpå täcket (orkar inte lyfta och krypa under) och liksom sveper ena sidan av sitt fluffiga dubbeltäcke över sig. Sen ligger man där som en härlig tjock vårrulle och gör en perfekt smooth insomning i samma ögonblick man sluter ögonen.

Idag gjorde jag det igen, trots föredömlig nattsömn, alltså jag kan inte sluta! Hjälp.

Och det härligaste, ska vara sådär disciplinerad och ställer mobillarmet på 30 minuter, för då hinner jag nog inte gå in i djupsömn, och så sover jag inte bort hela dagen, och så blir jag pigg och fräsch och pånyttfödd och kan göra nåt redigt sen, kanske en paj. Eller nä, det skulle jag inte ha gjort, men i alla fall, typ den självlögnen.

Vaknar två timmar senare med munnen öppen i ett stelnat varggap, som tecknade figurer ser ut på film när de har blivit klubbade medvetslösa. Hade jag haft längre tunga hade den hängt ut i ena mungipan och en bit ner på halsen. Har rullat ut mig ur vårrullen under sömnen, ligger nu utbredd tvärs över sängen, armarna typ ut åt alla håll. Har en olustig känsla av att jag kan ha snarkat. I och med gapet liksom. Ligger typ på min iphone. Oklart om jag stängt larmet i sömnen eller bara helt enkelt kvävt ljudet under ena låret. Känner mig som en parodi. Självföraktet, och samtidigt min sömndepraverade hjärna som skriker TACK, TAACK, I LOVE YOU efter vår lilla komapaus.

Jag inser nu att det har gått för långt, jag har ett problem, jag vill ta mig ur det. Klarar inte av att hantera tupplurarna. Det funkar inte att väga upp knaper nattsömn med tupplurarna. Tupplurarna tar man enbart för att det är så jävla skönt precis när man somnar, men man befinner sig i limbo när man vaknar. De rimliga 30 minuterna är totalt otillräckligt, om man över huvud taget lyckas vakna, och de två timmarna kroppen utkräver av sig själv gör mest att man vaknar och känner sig oförtjänt full/bakfull.

Måste styra upp detta också, detta tupplurendrejeri mot mig själv. Obs, förlåt, var tvungen. En dag ska jag också ta itu med tvångsmässigt ordvitsande. Step by step mot en bättre version av mig själv.