Ange rubrik här, säger WordPress. Som om jag vore nån jäkla backstabber, va

Ok, hej. Det var ett tag sen nu. Måste komma igång på nåt sätt, efter det här glappet mellan då och den man är nu. Man kommer inte riktigt ihåg allt, hur man var, vad man tänkte på, vad man gjorde för bara några år sen. På några år blir man en helt annan människa, bit för bit, genom allt man tar sig för i stort och smått. Även om man grämer sig, bekymrar sig eller bara inte fattar vad man gjorde. På så sätt är det svårt att ångra saker. Här är dock ett par saker jag skulle ha velat säga till mig själv utifrån min nuvarande enorma klokskap, baserat på några ”guldkorn” från äldre nedteckningar:

Trettonde maj 2007, angående tatueringar:

Nån dag, när mina biceps och triceps blivit lite malligare, och när en stabilare ekonomi råkar sammanfalla med en tillfälligt åsidosatt självbevarelsedrift och ett högaktningsfullt förakt för smärta, då har jag lust att sätta lite sånt här blingbling på min arm: (insert bild på sleeve med neonfärgade fantasiblommor)

Nej du. Nu har jag i alla fall något tightare armar och åtminstone en fast inkomst om än något knaper, men jag tänker inte sätta det där blingblinget på mig. Så inte jag på nåt sätt? Idag har jag en annan idé som känns mycket mer jag, men jag blir rädd av tanken på att om tre år sitta här igen och tänka Wtf? åt den idén, som då vid det laget förmodligen faktiskt sitter på min kropp. Vojne, vojne. Men vad faan, ska man hålla på så här kommer man ju aldrig kunna göra nånting. Alls. Tänk om…? tänk om…? tänk om…? Nej, nu blir nya mottot att inte tänka så jävla mycket om. Fast du, inte de där LSD-blommorna, va? Nä?

Tolfte maj 2007, utdrag från bitter msn-konversation angående risken med, och meningslösheten i, att falla:

noraa säger (14:48):
jag ska aldrig tycka om nån mer. det är bara förudmjukande och förnedrande.

Åh. Ja den där föresättningen gick ju himla bra. Alldeles lysande. Jaa, jag vet känslan, vi har råkats några gånger och det är för jävligt. Man vill inte äta, man vill inte leka, bara sparka på nåt. Men den blir lite mer hanterbar allt eftersom. Den där känslan tog ju till exempel slut en dag också. Jag säger såhär till mig själv, även om jag vet att det är en stor personlig utmaning: tyck om mer, tyck om fler, på alla plan. Put all your eggs in one basket, you’ll end up stiff in a casket, liksom. Det vill man ju inte. Vi jobbar på det, ok?

Femtonde juni 2007, angående nån slags rotlöshet:

När jag är i Malmö vill jag hem och dra på mig snickarbyxorna, stapla ved och promenera på grusvägar. Nu när jag sitter här börjar jag sakna planlöst trottoarstrosande, främmande ansikten, spontana infall och min longboard.

Okej, det kommer inte kännas så för evigt heller. Inte alls. Malmö har blivit hemma nu. Finns det ens kvar något att vara sentimental över när man tänker efter? Att ha blivit kvar finns inte ens på den mentala kartan, går inte att föreställa sig? Vad skulle du gjort, hur skulle du vara? Kommer på c:a… noll idéer? Malmö är kanske inte platsen där man har tusen minnen och kan varenda gata och hörn utantill, men det byggs på så sakteliga. Och det känns bra.

Femtonde januari 2009, angående träning:

Idag var jag på boxningspass nummer två, och det var – flåsigt. Att boxa is the shit, I tell you. Fy fan. Jag är för mesig.

Okej, latkorv, du skulle ha boxats mer, man får sjukt snygga armar av det! Nä men seriöst, sjukt bra att du började träna över huvud taget i alla fall redan året innan. Sån livskvalitetshöjning.

Tjugonde maj 2009, angående roomie:

Just nu står roomien i köket och lagar chai åt oss, och sen ska han slå på Sex and the city säsong 1 så att vi kan söndagsslöa i varsin soffa.

Ännu ett bra du gjorde. Att dela bo med nån. När man inbillar sig att man är en inbiten ensamvarg är det lätt att glömma hur skönt det kan vara med nån som stökar i köket, slözappar på tv:n och kommer och går på oregelbundna tider. Nån som låter. Nån som är. Och som man kan gnälla tillsammans med över dåligt väder och otömda sopberg.

Trettonde (fast fjortonde) januari 2006, angående deep stuff man tänker på när man är berusad:

Fyy fanken. Jag är faktiskt rätt full tror jag. JAg känner att att jag skriver rätt så långsamt och eftertänksamt. Kanske man skulle vara full oftare då. Oh. Kristian Anttila. Jodå, söt och sydsvenskt buskrullig. Tyvärr känns allt som en blandning av det Bob Hund och Håkan Hellström redan gjort. ELler är det bara jag? Åh. Just det. Om någon undrar var The ARk håller hus på fritiden eller så, det är bara att gå till Kb och gosa med dem nu. Allihop. Verkar det som. Jaja. Nu ska jag äta pasta så jag inte blir så baaaakis i morgon bitti. fy fanken.

Ja, det är bra. Du borde, och kommer att, vara full och fundersam fler gånger. Heja. Ganska snart kommer du dock att börja drabbas av totalt katastrofala baksmällor på grund av någon oklar fysiskt defekt, eller nåt? Vissa av dem kommer att ge dig dödslängtan, men även de går över, efter en dag eller två i horisontellt läge. Ett bra förarbete med ordentlig mat, samt inte så mycket shottande tror jag är tricket. Men vad fan, skit i det förresten. Du kommer inte att somna naken i en snödriva, hoppa på ett flyg med okänd destination eller kräkas i nåns hår. Inte fram tills dags dato i alla fall.

Elfte december 2005, angående att försova sig till en fet tenta:

Nej, nej, nej, jag ska inte tänka på att jag missade allting. Att jag måste plugga om hela skiten, ta en omtenta i mellandagarna, kugga den av ren nervositet, sakna tillträde till B-kursen, slå dank, börja knarka och hamna i Jesusparken. Uäh.
Nej, det ska jag inte tänka på.

Nej, det ska du inte tänka på. Du har ännu inte börjat injicera i Jesusparken och kommer med största sannolikhet aldrig att göra det heller. CHILLA! Du kommer för övrigt äga den där omtentan i organisationskommunikation.

Fjortonde december 2005, angående Stora Frågor:

När man flyttar hemifrån ställs man plötsligt inför till synes triviala problem som vid närmare eftertanke får rent filosofiska dimensioner och man känner sig som en nyfödd som upptäcker världen på nytt. Vad gör man när ens frysbox börjar se ut som Grönlands mörkaste inland? Jag menar, jag har ju hört talas om det där med avfrostning… Men hur går det till egentligen. Vad gör man med sina frysta saker liksom. Ska man ställa ut dem på gatan eller ute på gården eller. Hur muppigt ser inte det ut? Eller ska man hänga dem i påsar utanför sitt fönster? Eller slänger man alltihop i en stor gryta och lagar ett riktigt vulgärt potpurri som man sen inte vill äta upp utan istället fryser in i sin nyavfrostade frys?

Ja, du, det där har jag fortfarande ingen givande input på i dagsläget. Vissa frågor följer en kanske genom hela livet? Den, samt att jag fortfarande tycker att det här är det fulaste djuret jag nånsin sett:

 

 

 

 

 

(Naked mole rat, även känd som snopp med tänder)